50/50

Dramakomedi kring en svår cancerdiagnos som för en gångs skull inte kretsar kring ett livsbejakande helgon som får för sig att ta vara på livet till hundra procent. Den är heller inte så svart och bitter som den kunnat vara, utan lite mittemellan – på mer än ett sätt.

Adam lever ett någorlunda bekymmersfritt liv. Relationen med flickvännen går kanske lite på sparlåga och arbetet på radiostationen är inte riktigt det han vill att det ska vara, men det mesta är ändå OK. Sedan får han beskedet att han har cancer och att oddsen för överlevnad är ungefär 50%. Tillsammans med sina närstående och en kurator på sjukhuset där han får sin behandling, försöker Adam hantera det faktum att livet inte är något man kan ta för givet.

Ni känner till den här typen av dramakomedier, som vill göra anspråk på att vara åtminstone ett litet myrsteg från de mest strömlinjeformade Hollywoodproduktionerna, ofta genom att musiken består av dystra pianoklink eller indie-rock. Det är knappast min favoritgenre, men det erbjuder åtminstone ibland lite mer tuggmotstånd eller hjärta än något med Katherine Heigl i rollistan. Jag tror att filmerna populärt brukas kallas för ”bitterljuva” och den där överskattade Garden State anses väl ofta vara något slags riktmärke. Joseph Gordon-Levitt, som med filmer som Mysterious Skin och Brick gjort sig ett namn som någorlunda pålitlig även i independentsammanhang, spelar huvudrollen med stor återhållsamhet på ett bra sätt. På många sätt och vis är 50/50 hans film och det är en förutsättning för att den ska fungera, med tanke på att han är med i princip varje scen. Det känns som att han har potential att göra ännu mer med sin karaktär än vad manus egentligen tillåter.

Desto sämre ställt är det med Seth Rogens karaktär i rollen som bästa kompisen Kyle. En slags högljudd, bufflig gorilla, men givetvis med ett hjärta av guld, som mest av allt vill ligga med alla kvinnor han ser. Tanken är väl att han ska stå för humorn och lätta upp, samtidigt som det ska vara något mysigt över deras vänskap. Det fungerar sisådär och jag hinner bli ordentligt less på honom innan filmen är slut. Bryce Dallas Howard spelar Adams flickvän och börjar väl snart ha spelat sig själv så långt ifrån Hollywood att inte ens hennes pappa kan hjälpa henne tillbaka va? Det blir lite för många saker som misslyckas eller bara känns som utfyllnad, exempelvis någon krogrunda eller någon scen där man förlitar sig på Rogens komiska tajming vilket faller tämligen platt. Däremot tycker jag scenerna med kuratorn Katherine plockar en del igenkänningspoänger med en person som inte riktigt känner sig trygg i sin yrkesroll.

Tyvärr är det lite för tillrättalagt och fokuserat på att vara vackert eller trevligt, för 50/50 är som bäst när den vågar göra ont. När Adam brottas med sin dödsångest eller i scenerna med den alltid lika fantastiska Anjelica Huston i rollen som hans mamma, då bränner det till ordentligt. Varför hade det inte kunnat vara mer av det och mindre av scenerna med Rogen? Och hade det inte kunnat få vara lite mer substans?

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.