The Zero Theorem

Terry Gilliams fantasifulla sinne har åter igen spottat ur sig en framtidsdystopiskt verk, där osannolika idéer avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Hur håller det – kvalitetsmässigt?

tumblr_n9kuh4PhiX1r4697qo3_1280

Förutom att vara en av medlemmarna i Monty Python (syntes i princip aldrig i bild men låg bakom de karaktäristiska animationerna), har den amerikanske regissören Terry Gilliam, numera brittisk medborgare, fått ett ofrivilligt rykte om sig att göra filmer som drabbats av – eller tokhavererat – av produktionsproblem av allehanda slag. En idag sedd som en riktig sci-fi-klassiker, Brazil blev exempelvis sönderklippt av filmbolaget Universal Studios, och den tilltänkta filmen om Don Quixote kollapsade totalt och genomfördes aldrig, vilket också utförligt skildras i den sevärda dokumentärfilmen Lost in la Mancha från 2002.

I regel är Gilliams filmprojekt ofta vildvuxna, fantasifulla och utpräglade av en starkt visuell, hallucinatorisk stil där dröm rörs samman med verklighet. Det är rätt flippat, helt enkelt. Återkommande element är ställningstagandet mot byråkrati och auktoritära regimer, en dos svart humor och en historia som, inte nödvändigtvis alltid, omfamnas av ett lyckligt slut. Han lyckas nästan alltid locka till sig stora skådisar såsom Johnny Depp, Brad Pitt, Bruce Willis m fl till sina filmer som medverkar till ett betydligt lägre gage än deras vanliga nivåer. Gilliam får, detta till trots, ständigt kämpa i motvind då han i princip alltid har svårt att finansiera sina galna och – ibland – olönsamma projekt. Att han sedermera betraktas som en kultregissör och har en trogen fanskara behövs kanske inte nämnas i sammanhanget? Men nu gjorde jag det ändå.

tumblr_n9kuh4PhiX1r4697qo5_1280

För egen del ser jag Gilliam som inte bara ganska, utan rejält ojämn rent kvalitetsmässigt, originaliteten till trots. Inte helt logiskt egentligen, eftersom jag i regel alltid anser att det görs alltför lite av visuella berg-och-dalbanor, skruvade stories och allsköns trams i filmutbudet idag – för att ta till ännu en utnött ”det var bättre förr”-floskel. Missförstå mig dock rätt – filmer som De tolv apornas armé, Fisher King eller megamaxodjävlaknas-kultrullen Fear and loathing in Las Vegas – ser jag som obestridda mästerverk som jag återvänder gärna till titt som tätt, men till mindre lyckade produktioner (läs: fiaskon) räknar jag Bröderna Grimm (urk!), och inte minst The Imaginarium of Doctor Parnassus, som snarare blev mer känd för att Heath Ledger dog under inspelningen än själva innehållet i filmen i fråga.

Så till hans nya tillskott till filmkonsten; The Zero Theorem, i vilken Gilliam återvänder till den dystopiska sci-fi-genren han så lyckosamt utforskade i redan nämnda Brazil och De tolv apornas armé. Ganska många jordsnurr har inträffat sedan dess, med alltmer avancerad digital teknik som produktionsverktyg i drömfabriken som följd. Föreställningen hur Gilliam förhåller sig till detta är ju lite kittlande – han har nämligen tidigare utmålat framtiden som en analog mardröm, med sladdar och kopplingar, spakar och knappar, samt rör och kugghjul som likt en okontrollerbar smitta rent fysiskt tränger in i karaktärernas liv. Precis som i föregångarna ställer Gilliam sig också här frågan: vad är meningen med livet? Filosofi blandat med en visuell åktur som heter duga? OK, jag är intresserad.

tumblr_n9kuh4PhiX1r4697qo6_1280

Vi är alltså i en – relativt – nära framtid, där hackern och arbetaren Qohen Leth (Christoph Waltz) varje dag sitter på samma fläck och systematiskt matar in data för det stora företaget Mancom, som övervakas och styrs av någon som går under namnet Ledningen (Matt Damon). Qohen lever ett asexuellt tomt liv, där han utvecklat fobier för folk och samhället i största allmänhet, och vill egentligen jobba för sig själv i den ödsliga, brännskadade kyrka där han slagit ned sina bopålar eftersom han är fullt övertygad om att när som helst få ett livsavgörande telefonsamtal. Det samtal han väntar sig få skall berätta om vad livet går ut på, meningen med allt, och om det finns en anledning till att fortsätta. En dag, efter att ha tjatat på sin chef, ges han förtroendet att jobba hemma framför en ny, monstruös jätte till dator och får i uppgift att bevisa en mystisk teori som ingen annan lyckats med, just det – ”the zero theorem”. Qohen är föga intresserad av det nya jobbuppdraget men tilltalas av att jobba hemifrån så han ställer ändå upp. Plötsligt börjar en förförisk call girl, ett programmerande tonårsgeni och andra udda figurer lägga sig i hans liv. Och vad är den gåtfulla och ständigt vakande Ledningen ute efter – egentligen?

Det finns många intressanta aspekter med The Zero Theorem, rent visuellt lyckas filmen vara plottrigt barnslig samtidigt som den förmedlar en känsla av mörk och rentav vidrig dystopi. Klassiskt svulstiga studioscenbyggen sammanflyter med modern CGI på ett högst övertygande sätt. Datorprogrammet som Qohen sliter sig svettig över ser verkligen ut som en salig ogästvänlig röra av lika delar Rubiks kub, Tetris och Minecraft i en überteknologisk mardröm. Vad som händer på skärmen förstår man som åskådare verkligen inte ett jota av, men det som till början till synes är omöjligt att ta på allvar omhändertas mentalt ändå allteftersom, och man köper det. Bildmässigt har sannerligen inte Gilliam kört slut på idéerna, och tur är väl det.

tumblr_n9kuh4PhiX1r4697qo7_1280

Filmen har en imponerande rollista, men därmed är det inte sagt att dessa skådisar är till fullo placerade i sitt rätta element. Det är exempelvis inte helt självklart att reda ut varför Christoph Waltz neurotiska datanisse inte övertygar fullt ut, även om han gör en väl menad ansträngning för att vara så Gilliamsk som möjligt. Övriga skådisar anpassar sig också kanske lite väl mycket efter regin vilket leder till att kemin skär sig lite här och där. De är en aning uttröttande att glutta på, och de blir inte särskilt nyanserade eller underfundiga i sammanhanget. Inte som det antagligen var menat i alla fall. De mörkt humoristiska inslagen som briljerade i Fear and Loathing in Las Vegas har i The Zero Theorem ganska hög loffefaktor, de spännande vändningarna som exempelvis genomsyrade De tolv apornas armé lyser här helt med sin frånvaro, och det känslomässiga allvaret som berörde i The Fisher King når här inte fram. Det sniffar knappt på tröskeln.

Har Gilliam spelat ut sin roll som filmtrollkarl? Nej, så illa är det sannerligen inte ställt – då det finns verkligt kvalitativa filminslag också, som det symboliskt skickliga och dystopiska upplägget, och de stora och viktiga frågor filmen vidrör. Det är – till viss del – vemodigt att jag inte gillar The Zero Theorem mer än jag faktiskt gör, men man minns filmen mer för dess utseende än dess innehåll.

tumblr_n9kuh4PhiX1r4697qo8_1280

Vad gäller bild och ljud på blurayutgåvan finns det produktionsmässigt verkligen inget att klaga på – förutom att det är en solklar referensbild, så blir en så stark färgpalett till filmkaramell som denna en extra trivsam upplevelse hemma i biosoffan. Extramaterialet är rikligt och har bakomfilmer där det mesta avklaras ganska korthugget men ändå effektivt – självklart med hyllningar till såväl Gilliam som Waltz, som aldrig blir för fjäskigt eller utdraget, som tur är. Lite kul (?) trivia är att det svenska VFX-bolaget Chimney Pot var inblandade i specialeffekterna, och att det mesta av det vi ser på datorskärmarna i filmen faktiskt också var på skärmarna under inspelningen. På riktigt. Det lades alltså inte in i efterhand. Fascinerande!

En längre dokumentär på en hel timme går igenom inspelningsplatserna i Bukarest, scenbyggen, skisser, modeller och annat – riktigt ingående! Man får även med en halvtimmeslång film om filmens kostymer för den som vill veta allt om allt, och en i mitt tycke fullständigt överflödigt inslag på 15 minuter omtagningar där tränade råttor misslyckas att utföra saker enligt manus – som är ungefär lika ointressant som det låter – men en tio minuters frågestund vid London Film Festival som också finns med är rätt intressant. Som helhet är det ett riktigt genomarbetat och ambitiöst extramaterial vi filmköpare bjuds på. Notera: svensk textning på extramaterialet finnes icke.

tumblr_n9kuh4PhiX1r4697qo1_1280

Det finns något mycket välvilligt med Gilliams engagemang för den lilla människan i kamp mot ondsint toppstyrning, men han kan inte med The Zero Theorem konkurrera med sina gamla kultmästerverk – framtidsvision kryddad-med-extra-allt till trots. Bättre lycka nästa gång – jag tror och hoppas att Gilliam har åtminstone ett storverk kvar i sig innan han för gott slamrar igen lekstugan.

Därmed är det inte sagt att The Zero Theorem är på något sätt en dålig film, långt ifrån. Den är möjligen på sina ställen spattig mest för spattighetens skull, men klart en vriden, visuell filmupplevelse som är värd att utforska, i brist på annat – och med en gedigen blurayutgåva rakt igenom.

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.