Zelda II: The Adventure of Link

Att kalla spel nummer två för spelseriens svarta får är inte direkt en underdrift. Inte helt olikt Super Mario Bros. 2 är det här ett lir som man hatar eller tycker är helt okej. Inte älskar med andra ord. Personligen vet jag inte i hur många omgångar omgångar jag svurit och fräst åt denna sorgliga ursäkt till TV-spel. Jag vet att det började under NES-eran i varje fall. Efter att ha orkat med max, absolut max en timma så har jag hissat vit flagg och inte återvänt under en lång tid. I samband med att jag klarade första delen under gymnasietiden skulle jag även ge detta ett ärligt försök, men även det försöket slutade med att jag skriksvärandes stängde av spelet inom en timme. Det är ett ruggigt svårt spel.

När jag under förra årets semester bestämde mig för att lira igenom alla Zelda-spelen fanns det till slut ingen återvändo – jag var tvungen att möta mina demoner. Jag dök ned framför mitt NES-mini med en guide jag hittade på internet i högsta hugg. Nu var det inte lek längre, nu skulle jag klara spelet till vilket pris som helst. Trots en informativ guide var det snudd på omöjligt att varva spelet, för även om guide visar precis var man ska gå så är ju svårighetsgraden likadan fortfarande, såklart. Zelda II är ett av dessa oförlåtande spel som Nintendo mer än gärna producerade, och i detta fallet märks det allra tydligast när du får game over (efter att ha dött tre gånger) och får börja om vid spelets startpunkt. Ifall man har tagit sig ner till sista eller näst sista templet är det en lång, lång väg att gå, och många gånger lyckas man bli av med ett extraliv på vägen tillbaka till templet, och det medför ju självfallet att templet blir ännu svårare att klara av. Då är egentligen det bästa att låta stackars Link ta livet av sig till det blir game over och köra om från startpunkten återigen och hoppas och be för att klara sig helskinnad tillbaka denna gång. Detta sker, vill jag påpeka, MÅNGA gånger.

RPG-doftande overhead view.

Efter ordförrådet tömts på svordomar och psyket otroligt nära att brisera (det tog mig 4-5 dagar att varva det) sitter man där genomsvettig med Thunderbird fladdrandes framför sig. Efter fem försök (och ja, eftersom jag förlorat varje extraliv innan det är dags för bossen får jag springa igenom templet igen… en fördel här är dock att man får börja om vid templet när man blir game over och inte från början av spelet) är fanstyget sänkt, men DIREKT där efter väntar Dark Link som är en boss som blivit mytomspunnen pga. att han är direkt överjävlig. Dock finns det ett knep till detta otyg till boss som verkar vara allmänt vedertaget, men jag personligen såg det första gången när jag såg Angry Video Game Nerd behandla spelet i en video: kura ihop dig i vänstra hörnet och attackera för allt vad kontrollen håller och Dark Link faller ihop som en säck färskpotatis. Spelet var därmed varvat, något som gäckat mig i över 25 år, och livet kan återgå till det normala.

Detta side scrollande äventyr delar fansen, och det med all rätt då det sticker ut rejält.

Att Zelda II är ett ohyggligt svårt spel har jag redan raljerat kring, men är det ett bra spel då? Ja, det är faktiskt ett helt, helt okej spel. Om sjuåriga jag, eller rent av 25-åriga jag, hade hört 33-åriga jag säga detta hade jag nog fått på nöten ordentligt. Det är ett annorlunda Zelda-spel, det ska man inte sticka under stolen med, men man får också ha i åtanke att detta var blott andra delen i serien. Det kunde ju faktiskt ha slutat med att första delen i serien var det som stack ut och blev kallat för annorlunda medan det här blev normen för kommande Zelda-spel. Spelet påminner väldigt ofta om Final Fantasy eller något annat från RPG-genren. En overhead view används bara vid förflyttning, vid action snackar vid side scrolling. Levla upp din attackstyrka eller magi gör du genom att samla experience points som du får av fallna fiender. Klart annorlunda gentemot andra spel i genren, men ändå kul och klart fungerande. Bossarna var klart mer varierande än i föregående spel och att för första gången se hela spelvärlden och inte bara de första 15-20% av kartan var även det något som hamnar på spelets plussida. Jag kommer nog inte spela igenom Zelda II någon mer gång, men jag får trots allt krypa till korset och erkänna att det ändå är ett bra spel. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra.

Spelat på: NES Classic Mini

Tidigare delar i bloggserien: The Legend of Zelda

Att kalla spel nummer två för spelseriens svarta får är inte direkt en underdrift. Inte helt olikt Super Mario Bros. 2 är det här ett lir som man hatar eller tycker är helt okej. Inte älskar med andra ord. Personligen vet jag inte i hur många omgångar omgångar jag svurit och fräst åt denna sorgliga ursäkt till TV-spel. Jag vet att det började under NES-eran i varje fall. Efter att ha orkat med max, absolut max en timma så har jag hissat vit flagg och inte återvänt under en lång tid. I samband med att jag klarade första delen under…

Review Overview

Betyg

70

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren
En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.