You Were Never Really Here

Lynne Ramsay har sedan sin debut som filmskapare 1996 med kortfilmen Small Deaths endast gjort fyra långfilmer och fyra kortfilmer. Dessutom med långa mellanrum mellan varje film. Samtliga av hennes filmer har dock blivit oerhört väl mottagna av både kritiker och publik.

Personligen så har jag inte sett några av hennes tidigare filmer men att hypen har varit enorm för You Were Never Really Here har varit svårt att missa. Jag gick därför in med höga förväntningar på filmen trots att jag inte hade någon aning vad det var jag hade att förvänta mig. Taken i arthousetappning var väl det mest konkreta jag hade hört. Och även om det inte direkt är en felaktig beskrivning så är det långt ifrån hela sanningen.

Själva handlingen i filmen är i sig väldigt simpel. Joaquin Phoenix spelar krigsveteranen Joe som numera jobbar som en form av legoknekt som specifikt inriktar sig på att rädda flickor som blivit kidnappade eller utsatta för trafficking. Han lever ett ensamt liv där han utanför jobbet tillbringar tiden med att ta hand om sin gamla mor, som han även bor hos. Och slåss mot sina inre demoner skapade av en hård barndom med en grym fader och de hemskheter han fick uppleva under sin tid som soldat i Mellanöstern och hos FBI.

Handlingen må vara simpel och allt annat än nyskapande men det kan man definitivt inte säga om filmens övriga beståndsdelar. Vi börjar med skådespeleriet. Efter min besvikelse över Joaquin Phoenixs insats så var det oerhört svårt att återfå förtroendet för honom. Karln är helt enkelt fantastisk i den här typen av roll när han regisseras av rätt person. Joe yttrar oerhört få ord under filmens gång men hans ansikte och kroppsspråk förmedlar känslor på ett mycket övertygande sätt. Vare sig det är i de mjuka och kärleksfulla scenerna med hans mor eller när han brottas med sina självmordstankar så känns allt genuint och äkta. Att han vann priset för bästa skådespelare i Cannes känns som en självklarhet efter att ha sett filmen.

Nästa exceptionellt utförda beståndsdel är fotot. Filmen har ett utseende som till största delen känns oerhört realistiskt med ljussättning och färger som känns väldigt naturliga. Men vid specifika tillfällen så övergår det i drömliknande sekvenser och Ramsay är inte rädd för att kasta om det fullständigt med okonventionella kameravinklar och tekniker.

Medan vi ändå är inne på ämnet okonventionellt så vill jag passa på att prata lite om filmens användande av våld. Som jag nämnde tidigare så har filmen jämförts mycket med Taken och även Taxi Driver. I dessa filmer så används det grafiska våldet som pay-off för publiken och karaktärerna i filmen. I You Were Never Really Here däremot så går Ramsay åt ett helt annat håll. Filmen är absolut våldsam, inget snack om saken. Men det mesta av våldet händer ur bild eller på ett sådant sätt att det inte känns glorifierat. Istället kommer pay-offen på andra helt oväntade ställen som jag dock inte tänker ge några exempel på nu för att inte avslöja för mycket om filmen. Detta förstärks ytterligare av att Joe är så långt ifrån den typiska huvudrollen i den här typen av film. Han ser mer ut som en lönnfet och ovårdad tyngdlyftare än den typiskt hunkiga hollywoodskådisen man förväntar sig. Dessutom bär han uteslutande pösiga och slitna kläder genom större delen av filmen.

Okej, då återgår vi till lysande beståndsdel numero tre. Musiken, Johnny Greenwoods soundtrack, kompletterar filmen utmärkt med sina spännande men lågmälda elektroniska toner och takter. Man brukar ju säga att ett bra soundtrack är ett man inte lägger märke till. Jag skulle nog snarare vilja säga att man ska lägga märke till det men det får inte ta överhanden från det visuella. Och balansen i You Were Never Really Here tycker jag helt enkelt är klockren.

You Were Never Really Here känns definitivt som en film som man behöver se flera gånger för att ta in alla nyanser. Men även efter en titt så kan jag säga att det var en mycket trevlig filmupplevelse, som definitivt har gjort mig sugen på att se resten av Lynne Ramsays filmografi.

Den svenska Blu-rayen är utgiven av Scanbox och erbjuder mycket bra bild och ljud. När det kommer till extramaterial så är det dock inget att hurra över, det finns nämligen inget.

 

Lynne Ramsay har sedan sin debut som filmskapare 1996 med kortfilmen Small Deaths endast gjort fyra långfilmer och fyra kortfilmer. Dessutom med långa mellanrum mellan varje film. Samtliga av hennes filmer har dock blivit oerhört väl mottagna av både kritiker och publik. Personligen så har jag inte sett några av hennes tidigare filmer men att hypen har varit enorm för You Were Never Really Here har varit svårt att missa. Jag gick därför in med höga förväntningar på filmen trots att jag inte hade någon aning vad det var jag hade att förvänta mig. Taken i arthousetappning var väl det…

Review Overview

Betyg

90

About Alexander Alfonsson

Alexander Alfonsson
Född och uppvuxen i Norrtälje numera Värmlänning. Född nörd men fick en infall att bli Viltmästare som resulterade i gymnasiegång i Forshaga men slutade med fru och barn i Töcksfors. Inbiten filmsamlare och förhållandevis nybliven cineast under upplärning.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com