Yesterday

Sedan jag var 14 år gammal har jag dyrkat The Beatles som musikgrupp och ansett att all deras musik har varit mästerverk. Under de få åren som gått sedan jag förälskat mig i The Beatles har jag dock ändrat min uppfattning om deras musik. Jag tycker inte längre att deras album är mästerverk, det är en underdrift. Jag ser snarare på dem som små underverk skapat av tre gudar (och en glad trummis). Ni, hör ju själva. Jag befinner mig troligtvis just nu i den period i livet då The Beatles musik har som stört påverkan på mig. Med denna Beatles-kärlek i kroppen blev jag därför fylld av extas när jag fick se trailern till Yesterday, en film vars utgångspunkt kändes så pass genial att den inte kunde bli dålig. Tyvärr visade det sig att jag hade fel.

Jack (till vänster) framför Yesterday för första gången i världshistorien.

Jack Malik är en misslyckad musikant som bor hemma hos sina föräldrar och jobbar deltid på lagret hos den lokala livsmedelsbutiken. Han lever kvar i drömmen om att han fortfarande kan komma nån vart med musiken bara för att han ansågs som en talang som liten. För varje gig framför tom publik börjar dock Jacks sug för att fortsätta spela tyna bort. Vid sin sida har han dock sin bästa vän och maneger Ellie som pushar honom för att fortsätta med musiken. För alla som inte tappat all form av verklighetsförankring står det kristallklart att Ellie är förälskad i Jack, detta bland såväl tittare som karaktärer i filmen. Den enda som inte förstår detta är såklart Jack själv, något som senare kommer att leda till komplikationer. Efter en sista katastrofal spelning beslutar sig Jack till sist för att sluta med musiken för gott. Denna gång kan inte ens Ellie stoppa honom. Jacks musikaliska karriär är officiellt över. Samma natt som han fattat detta tunga beslut utsätts han för något väldigt oväntat. Hela världen får ett kollektivt strömavbrott under cirka 12 sekunder och under dessa sekunder har Jack oturen att bli påkörd av en buss. Anledningen av det massiva strömavbrottet tros ha att göra med ”millieniebuggen” men ingen vet helt säkert. Något som snabbt visar sig vara säkert är dock att Jack är den enda som kommer ihåg The Beatles och dess låtar. Bandets existens har fullkomligt utplånats. Kanske är dags att påbörja musikkarriären igen?

Jack och Ellie under inspelningen av debutalbumet.

Efter att Jack startat framföra sina till världen nya Beatles-låtar börjar hans enorma framgång sakta men säkert ta form. Efter att han spelat in ett lågbudgetalbum och gett sig ut på turné som förband åt Ed Sheeran kontaktas han av Univeral records som vill ge honom ett skivkontrakt. Han tvivlar inte speciellt mycket på valet och ger sig av till Los Angeles för att föra pennan till pappret. Det visar sig snabbt att hans nya maneger är lika ond och cynisk som sauron, terminator och Donald Trump komprimerat i en kropp. Ondskan bottnar givetvis i besattheten av pengar och framgång, ett sannerligen ovanligt grepp för en chef i en film med andra ord. Med tiden börjar Jack dock tröttna på livet i lyx och alltmer längta tillbaka till Ellie och livet innan kändisskapet. Hans samvete börjar även det tänjas på då han känner en skuld av att framföra låtar som ej är hans egna. Ju mer tiden går inser Jack att han måste göra något, frågan är bara vad.

Som jag tidigare antytt är mycket i manuset minst sagt bristfälligt. Hela filmen har faktiskt en känsla av att vara en barnfilm. Många repliker är desperat intryckta för att riva ner skratt, det finns minst tre karaktärer som endast är till som ”comic relif” och mycket av berättandet består av barnfilmsklingande moralkakor. Barnfilmskänslan når något form av crescendo när Jack letat upp den här världens John Lennon. Han är en gammal vis man som varit ute på de sju haven och seglat. Han känns inte ens som en riktig människa utan mer som ett hologram av sensmoral. Lite som mästare Oogway i Kung-fu Panda fast upphöjt till tio. Som ni kanske kan ana kan även karaktärernas djup granskas. Jack är kluven och gillar musik, Ellie är kär, Jacks maneger Rocky är full och dum och Jacks pappa gränslös och pinsam. Ja, där har ni alla karaktärsdrag ni kommer att behöva utsättas för under hela filmen. Varsågoda!

Hantverksmässigt finns här dock inga skavanker. Fotot är ofta utsökt och motiven vackra och intressanta. Det märks att det stått en meriterad Danny Boyle bakom kameran och det räddar upp en hel del. Under flera scener experimenteras det även en hel del med fotot vilket givetvis uppskattas. Produktionen i övrigt behöver jag nog knappt nämna, den är vad man kan förvänta sig av en medelbudgetfilm år 2019. Skådespelarprestationerna är minst sagt varierande, Himesh Patel som spelar Jack gör en resolut rollprestation framför kameran även då han ibland kan uppfattas som något teatral. Övriga skådisar med något betydande roller tycker jag underpresterar. Men jag klandrar snarare manusskriptet än dem som anledning att det blev så.

När jag såg Yesterday fylldes jag endast av två känslor: sorg och ilska. Sorgen då jag anser att en gyllene manuspremiss sjabblas bort fullständigt, och ilska för att det kunde få inträffa utan att någon stoppade haveriet. Jag hade säkert kunnat acceptera Yesterday bättre om själva premissen även den var usel, då hade jag bara kunnat luta mig tillbaka och skratta åt filmen. Men när den till en början ser ut att kunna bli riktigt vass men sedan stegvis kliver ner i en bottenlös dynga känns det endast frustrerande. Yesterday kommer tyvärr att förbli en bagatellartad skiss av vad den hade kunnat vara och det är sorgligt. Det enda en kan göra nu är väl att hoppas på att bli påkörd av en buss så alla glömmer filmen förutom en själv, då kan en ju åter skriva om den och denna gång utan att fundamentalt förstöra den.

Yesterday rullar på biografer runt om i landet sedan en tid tillbaka.

Sedan jag var 14 år gammal har jag dyrkat The Beatles som musikgrupp och ansett att all deras musik har varit mästerverk. Under de få åren som gått sedan jag förälskat mig i The Beatles har jag dock ändrat min uppfattning om deras musik. Jag tycker inte längre att deras album är mästerverk, det är en underdrift. Jag ser snarare på dem som små underverk skapat av tre gudar (och en glad trummis). Ni, hör ju själva. Jag befinner mig troligtvis just nu i den period i livet då The Beatles musik har som stört påverkan på mig. Med denna…

Review Overview

Betyg

40

About Svante Håkansson

Jag är en 16-årig kille från Sala med lätt besatthet för alla film-boxar signerade Artificial Eye eller Criterion. Mitt största nöje på fritiden är att springa mellan biografer när det är filmfestival och att försöka se så många oscarsnominerade filmer som bara går.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com