Wrath of the Titans

Själlös äventyrsfilm med grundpelarna rotade i den grekiska mytologin. Om Homeros och hans kamrater kunde se resultatet skulle de förmodligen vända sig i sina gravar.

Efter att ha besegrat den ohyggliga Kraken har Perseus (Sam Worthington) dragit sig undan för att ägna resten av sina dagar som en enkel fiskare. Men den gemytliga tillvaron slås snart i spillror när Zeus (Liam Neeson) tillfångatas och den hämndlystna titanen Kronos bestämmer sig för att inleda ett krig som hotar att förinta de gamla gudarna. Perseus har inget val utan tvingas än en gång rusta sig för en kamp där både människornas och gudarnas framtid står på spel.

Wrath of the Titans är ett påkostat Hollywoodspektakel som vänder sig till de stora massorna. Produktionen förärades en rejäl budget på 150 miljoner dollar, varav största delen tycks ha spenderats på kända skådespelarnamn, fantasifulla varelser, eld, sten och bombastiska explosioner. Jag hade emellertid hellre sett att man minskat ned lite på alla specialeffekter och välavlönade stjärnor, och istället lagt pengar på att anlita dugliga manusförfattare.

Den grekiska mytologin är som bekant full av berättelser om gudar, hjältemod och fasansfulla vidunder, vilka alla skulle kunna agera uppslag till otaliga filmer och tv-serier. Ändå får vi här nöja oss med ett blekt och slentrianmässigt manus, till bredden fyllt av genant dialog och fantasilösa strider, som inte på något vis utnyttjar de uråldriga myternas enorma potential. Wrath of the Titans är ett praktexempel på en produktion som är uppbyggd enligt ett klassiskt Hollywoodberättande där filmens protagonist ständigt ställs inför hinder som måste övervinnas på vägen mot sitt slutliga mål. Problemet är bara att det i detta fall görs med en sådan övertydlighet och total avsaknad av finess, att det hela mest framstår som plumpt och amatörmässigt.

Trots välkända namn i de bärande rollerna så är skådespeleriet både trött och träigt. När Sam Worthington inte utkämpar tröttsamma dueller mot någon best/halvgud/titan, stönar, stapplar och grymtar han sig igenom filmen. Istället för den mäktige Zeus ser jag bara Liam Neeson med yvigt skägg, och underjordens härskare, Hades, är för mig är bara en oinspirerad och långhårig Ralph Fiennes. Till deras försvar ska dock sägas att manuset inte ger dem så mycket att arbeta utifrån, då det varken erbjuds karaktärsutveckling eller djup – två faktorer som är viktiga i skapandet av intressanta och levande rollfigurer.

Wrath of the Titans föregångare, Clash of the Titans, var ett relativt underhållande matinéäventyr som i sina bästa stunder fick mig att tänka på Desmond Davis klassiska originalfilm från 1981 (där den mästerlige Ray Harryhausen stod för specialeffekterna). Perfekt var den emellertid inte, och inför arbetet med uppföljaren hade man alla möjligheter att lära sig av sina misstag. Något som filmmakarna bevisligen inte ägnat varken tid eller ansträngning åt att göra. Wrath of the Titans visar sig vara en sorglig ursäkt till film som jag har svårt att finna något större underhållningsvärde i, och regissören Jonathan Liebesman visar tydligt att han inte var rätt man för projektet. Jag ber till gudarna att det inte blir fler uppföljare.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.