Wolfenstein: Youngblood

Jag har missat att spela de senaste Wolfenstein spelen, jag har egentligen tänkt göra det men det har bara inte blivit av. Däremot har jag hört från vänner som spelat och sett videoklipp här och där från både Wolfenstein: The New Colossus och Wolfenstein: Old Blood, och det jag hört och sett har varit bra. Så därför var jag både glad och förväntansfull när jag tryckte igång Wolfenstein Youngblood första gången, tyvärr blev den glädjen ganska kortlivad.

Youngblood utspelar sig 20 år efter The New Colossus, USA är befriat från Nazister och BJ Blazkowicz lever livet och uppfostrar sina två tvillingdöttrar tillsammans med frun Anya. Systrarna har fostrats tämligen hårt med ständig påminnelse om att hotet från Nazisterna fortfarande finns kvar. Men så en dag är BJ borta och tonårsdöttrarna beger sig iväg för att hitta honom. Med hjälp av en kamrat kommer systrarna över varsin power armor, stjäl en FBI helikopter och drar till det Nazistockuperade Paris för att hitta farsgubben.

Rent grafiskt lever Yougblood upp till förväntningarna!

Väl i Paris tar de kontakt med motståndsrörelsen som originellt nog håller till under jord i gamla katakomber. Underjorden utgör din bas där du ges flertalet olika uppdrag av lite olika personer. Vilken ordning du gör uppdragen är upp till dig. De uppdrag man gjort och inte gjort är ibland svårt att hålla isär eftersom de flesta är tämligen lika. Döda en officer på plats A eller hämta något på plats B, för att sedan återvända till plats A igen för att hämta något, kanske inte riktigt så illa men nästan.

Du spelar som en av systrarna och tanken är att du ska ha en kompis som spelar den andra. Är du för tillfället utan kamrat går det att spela själv och låta syrran vara datorstyrd. Det ställs nästan inga krav på samarbete alls utöver några dörrar som kräver att två knappar trycks ner samtidigt samt hissdörrar och portar som ska tvingas öppna.

Staden är indelad i olika sektioner som du besöker för att göra uppdragen du tilldelats. Sektionerna erbjuder en liten variation av miljöerna, gemensamt för alla är dock att designen och konceptet är bra och att det ges en viss möjlighet att välja väg genom sektionen. Att kalla det en öppen värld går inte men det är inte en helt linjär upplevelse i alla fall. Tyvärr tappar bannorna, som i sig egentligen är bra, en del av sin charm när man måste besöka samma sektion så många gånger att man blir less. Att utforska sektionerna grundligt gjorde jag under min första timme med Youngblood men inte längre. Lämnar du en del av banan för att senare återvända så har allt som oftast alla de Nazister du tog av daga bara minuter tidigare återvänt. Besväret att ta ihjäl samma fiender två gånger eller fler gör att utforskandet av banorna får stryka på foten.

Döda nazister i drivor, en vanlig syn i Wolfenstein

Att systrarna Blazkowicz är tuffa hade väl ingen ifrågasatt från första början men det ges verkligen ingen chans att ta miste på det.  Jargongen mellan tjejerna är typiskt grabbig med mycket svordomar och ryggdunkande och ska väl framhäva att de har skinn på näsan och försöka roa lite. Tyvärr känns det mest barnsligt och intetsägande inte en gång känner jag mig road eller intresserad av spelets karaktärer. De välgjorda och fångande mellansekvenserna från de tidigare spelen som då och då dyker upp i mitt Facebook flöde lyser här nästan helt med sin frånvaro. Berättandet är inte dåligt, det saknas helt enkelt under nästan hela spelet.

 Allt eftersom du skjuter ihjäl Nazister i olika former och storlekar samlar du på dig erfarenhetspoäng som vid varje ny nivå du uppnår låter dig uppgradera din karaktär. Här finns förmågor såsom mer liv, mer armor, ett enhandsvapen i varje hand och så vidare. Inget banbrytande färdighetsträd med andra ord. Du samlar även på dig silvermynt under tiden du spelar, mynten används till att uppgradera din arsenal av krutpåkar. Även här är det ganska standarduppgraderingar som återfinns, bland annat: större magasin, mer skada och andra sikten.

Att modifiera sina vapen är alltid roligt, om än ganska simpelt här

Vapen och fiendedesignen tyckte jag var klart godkänd tills min co-op kamrat upplyste mig om att dessa var i det närmaste identiska från The New Colossus. Lite kort efterforskning visade att han hade helt rätt. Förvisso meningslöst att uppfinna hjulet igen men lite nyheter har ju ingen dött av. Av de 10 minuter gameplay från Wolfenstein II: The New Colossus jag kollade under min snabbforskning såg ungefär alla 10 bättre ut än det jag spelat i Wolfenstein: Youngblood.

Det ljus jag hittar i Wolfenstein Young Blood är att själva pangandet av Nazister är roligt. Det är faktiskt snabb, brutal och bra action som bjuds på. Att dubbelhoppa med power armorn och i luften tömma ett magasin i fienderna under mig gör att jag faktiskt drar på läpparna lite. De brutala smygattackerna och de tämligen slafsiga skadorna gevären och granaterna orsakar samlar också in en handfull pluspoäng till Youngblood.

Sammantaget är Wolfenstein: Youngblood en besvikelse, i det närmaste obefintlig story, repetitiva uppdrag, trista karaktärer, platt co-op och tråkigt nivåsystem. Att det är roligt att skjuta Nazister i fejset med överdimensionerade vapen väger inte upp för detta, inte ens nära.

Jag har missat att spela de senaste Wolfenstein spelen, jag har egentligen tänkt göra det men det har bara inte blivit av. Däremot har jag hört från vänner som spelat och sett videoklipp här och där från både Wolfenstein: The New Colossus och Wolfenstein: Old Blood, och det jag hört och sett har varit bra. Så därför var jag både glad och förväntansfull när jag tryckte igång Wolfenstein Youngblood första gången, tyvärr blev den glädjen ganska kortlivad. Youngblood utspelar sig 20 år efter The New Colossus, USA är befriat från Nazister och BJ Blazkowicz lever livet och uppfostrar sina två…

Review Overview

Betyg

40

About Petter Nergård

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.