Wolfenstein II: The New Colossus

När Wolfenstein: the New Order kom ut för tre år sedan var det en trevlig överraskning. Ett spel med fokus på kampanjen utan en massa krusiduller eller påklistrat flespelarläge som ingen kommer spela. Utan en rejäl kampanj och en underhållande historia räckte en lång väg och det var ett av 2014 års bästa spel. Nu är det dags för uppföljaren, Wolfenstein II: The New Colossus.

Wolfenstein II tar sin början direkt efter det förra spelet. Efter slutstriden där är William ”B.J.” Blazkowicz svårt skadad och vaknar upp fem månader senare i en rullstol. Han befinner sig på den kapade ubåten Eva’s Hammer tillsammans med resten av motståndsrörelsen. Men nazisterna är dem på spåren med den sadistiske generalen Frau Engel i spetsen. Med siktet inställt på USA denna gång tänker Blazkowicz och hans vänner ta upp kampen mot nazisterna där.

Precis som det förra spelet har svenska MachineGames gjort ett bra jobb med att skapa en värld där nazisterna styr. Allting är lite extra överdrivet och ondskefullt. Här råder det ingen tvekan vem som är god och vem som är ond, det finns inga ursäkter för att sympatisera med nazister och alla som är med dem framställs som rasister och Ku Kux Klan. På ett sätt är det befriande med det spel i dagens klimat som inte försöker hålla någon balans utan rent ut säger detta är skit. Och skall jag vara ärlig, få spel får mig att skjuta personer med ett leende på läpparna som Wolfenstein. Det är så over the top att man inte kan göra något annat. Det är också briljansen med serien. Allting är uppskruvat till max hela tiden och underhållningsvärde är enormt stort på grund av detta.

Denna gång slåss man i ett New York som är förstört av en atombomb och nere i underjordiska gångar under area 51. Allt är stort, bombastiskt och för mycket. Men tack vare intressanta karaktärer och genomgående svåra banor så blir det aldrig för mycket. Precis som i det förra spelet är det karaktärerna som gör mycket av spelet. Blazkowicz är inte bara en stor buffel utan han funderar på sin egen dödlighet då han är svårt skadad genom större delen av spelet. Andra karaktärer bygger ut kampanjen och gör att den inte bara blir en stor våldsfest. Det är just denna balans mellan allvarliga mellansekvenser och tajta banor där man springer runt och skjuter nazister som gör att Wolfenstein II fungerar för mig.

Man har inte heller lagt med en massa onödiga saker som flerspelarläge eller något annat sådan. Istället är det fokus på kampanjen och historien som berättas. Det som finns är att precis som i förra spelet att desto mer du gör en sak desto bättre blir du på det. Så om du dödar folk i lönnmord smyger du bättre medan om du skjuter folk med två vapen samtidigt kan du bära mer ammunition. Små saker som förgyller ett redan bra spel.

Däremot gillar jag inte spelets hubb, ubåten Eva’s Hammer. Innan uppdragen springer du runt där för att prata med folk eller göra uppdrag åt dem. Du kan även göra små minspel eller leta efter samlarobjekt. Men det går inte att skippa detta. Vilket drar ner tempot, när jag bara vill komma vidare till nästa bana får jag istället springa runt och leta efter en person som skall tala om för mig vad jag skall göra. En liten sak men det störde mig.

Wolfenstein II är inte årets bästa spel men det är ett bra solitt spel som gör en sak och gör det riktigt bra. Ett måste för alla som vill ha ett spel som bara levererar en bra kampanj.

När Wolfenstein: the New Order kom ut för tre år sedan var det en trevlig överraskning. Ett spel med fokus på kampanjen utan en massa krusiduller eller påklistrat flespelarläge som ingen kommer spela. Utan en rejäl kampanj och en underhållande historia räckte en lång väg och det var ett av 2014 års bästa spel. Nu är det dags för uppföljaren, Wolfenstein II: The New Colossus. Wolfenstein II tar sin början direkt efter det förra spelet. Efter slutstriden där är William "B.J." Blazkowicz svårt skadad och vaknar upp fem månader senare i en rullstol. Han befinner sig på den kapade ubåten…

Review Overview

Betyg

80

About Pär Wirdfors

Skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com