Winter’s Tale

DL2_2462.dngEn saga som spänner över tre århundraden och innehåller både magi och odödlig kärlek. Baserad på en roman från 1983 av Mark Helprin och filmatiserad till en pekoral av Akiva Goldsman.

Det hela börjar 1895 när en familj med immigranter inte får kliva iland i USA. Desperata att ge sin nyfödde son en chans till ett bättre liv låter de honom stanna kvar medan deras egen båt går i retur. Drygt 20 år senare har sonen vuxit upp till att bli en gentlemannatjuv vid namn Peter Lake (Colin Farrell – Total Recall) som kommit på kant med sin före detta chef Pearly Soames (Russell Crowe – Les Misérables) och jagas av denne genom New York. Som tur är snubblar Peter över en magisk häst som hjälper honom att fly. När han bestämt sig för att lämna staden för gott övertalar hästen honom att göra en sista stöt i ett flådigt hus där herrskapet verkar vara bortresta. Kvar är dock den döende Beverly (Jessica Brown-Findlay – Downton Abbey) och det omaka paret blir naturligtvis hals över huvud förälskade. En tjuv jagad av en livsfarlig ond man och en ung döende kvinna, kan deras kärlek verkligen ha någon chans?

winters-tale-jfb-636-380Det skulle gå att göra sig lustig över misslyckandet som Winter’s Tale är på så många vis, för det är verkligen inte mycket som fungerar. Jag ska göra mitt bästa för att inte raljera allt för mycket och tro det eller ej, men jag försökte verkligen hitta saker att tycka om. Den märkliga version av New York som filmen utspelar sig i, där magi förekommer i någon mån, är omöjlig att få grepp om. Istället för att bli en vacker värld fylld av mystisk och magisk realism blir det snarare något smått surrealistiskt där jag aldrig känner mig hemma. Det finns aldrig några ramar eller någon fast mark att stå på. Kan det dyka upp drakar? Vampyrer? Har alla tillgång till flygande hästar eller är det några få förunnat? Är magin i världen var mans egendom eller är det bara en utvald elit som drar nytta av den? Medan jag famlar i mörkret fortsätter filmen i sakta mak med att försöka etablera kärleken mellan Peter och Beverly som den där odödliga sorten där tiden inte spelar någon roll. Tyvärr blir karaktärerna lika tomma som den obegripliga värld de befinner sig och då är det svårt att känna något för dem, hur förälskade de än må vara. Jag tycker faktiskt lite synd om både Farrell och Brown-Findlay som verkligen inte har någon tacksam uppgift.

En som är svårare att tycka synd om är Russell Crowe som blir nästan parodisk i sin skurkroll. Han spelar över på ett arrogant sätt som får mig att tänka på Oliver Reed i sina mest alkoholförgiftande stunder och de där Oscarsnomineringarna från tiden runt millennieskiftet känns som en feberdröm. Samtidigt har han det lika otacksamt, då man aldrig riktigt blir klok på vem eller vad han är för något och varför han är så insnöad på att få tag i Peter. Egentligen går alla karaktärer vilse i Akiva Goldsmans röriga värld och i ett drama med magiska övertoner, där man inte lyckas få grepp på någon, blir det inte mycket kvar. Nu blir det mest bara väldigt knasigt på ett stillastående vis och när man tror att filmen inte slutat överraska en med sin sömniga förvirring dyker Will Smith upp som någon slags domare eller om det nu kanske snarare är Lucifer. Att filmen gör oväntade skutt framåt i tiden så att vi till slut är framme vid 2014 och får träffa Jennifer Connelly, som mest verkar förvånad över att vara med, gör det inte lättare att förstå vad poängen egentligen är.

maxresdefaultJag hade aldrig ens hört talas om boken med samma namn som utgör förlagan, men den verkar vara populär hos vissa och ganska illa omtyckt hos andra. Tydligen är författaren extremt högervriden och Winter’s Tale har beskrivits som kapitalistisk fantasy. Det såg jag då inga spår av filmen, även om det hade varit spännande att sätta tänderna i. Istället för att blir hänförd av den eviga kärleken eller det vackra i ett magisk kryddat New York, sitter jag där med en lätt förvirrad och ordentligt uttråkad känsla. Sedan kan jag av någon anledning inte låta bli att tycka lite synd om de inblandade.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

One comment

  1. Jag försökte också hitta något som är bra med filmen men hittade ingenting (eller nästan, för jag ser gärna mer av Jessica Brown Findlay i framtiden). Jag lyckades se klart den i alla fall, men ångrar det eftersom det känns som slöseri med tid. En rörig smörja till film som vill mycket men faller magplask från 20 meter. Och då gillar jag ändå fantasy.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.