Warm Bodies

Av de regissörer som endast varit verksamma under 2000-talet är Jonathan Levine, som gör sin fjärde långfilm i och med Warm Bodies, en av de bästa. Hans debutfilm, All the Boys Love Mandy Lane, fick mig väl inte direkt att trilla av stolen, men det var en sofistikerad slasher i all sin enkelhet. Sedan kom The Wackness som överaskade mig med trevliga karaktärer och ett härligt porträtt av 90-talet. Med 50/50 tog han klivet in i Hollywood och jag är imponerad över hur han tog sig an uppgiften att göra en komedi om cancer, med ett välspelat och värdigt resultat.

Warm Bodies 1

R är inte som alla andra zombier. Att stappla runt och äta folk är inte riktigt hans grej, han förstår mycket väl att de inte alls vill ha hans käkar djupt nedborrade i huden. Men ibland blir man ju tvungen och när han och resten av zombieklungan stöter ihop med ett gäng levande ungdomar, äter han lite hjärna från en kille. Då detta förfarande gör att han övertar killens minnen känner han instinktivt att han måste rädda killens flickvän från döden, eller något ännu värre. Han tar med tjejen, Julie, till det passagerarplan han numera bor i, för att spela skivor och göra allt hans blodlösa hjärna tror kan bygga hennes förtroende. Medan vänskapen med Julia växer sig till kärlek, börjar han även blinka, drömma och bli allmänt mindre död. R:s vän M förstår först inte alls varför de inte bara kan kalasa på Julie, men när hon hjälper till att rädda honom från långt gångna zombier kallade ”bonies”, accepterar han henne. Lika accepterande är inte Julies far, tillika de överlevandes ledare Grigio, som trots att flera zombier börjar visa samma mänskliga egenskaper som R vill utrota dem allihop.

Warm Bodies, John Malkovich, Teresa Palmer

R spelas av Nicholas Hoult (Jack the Giant Slayer) och han gör antagligen den bästa zombien på film någonsin. Med extremt små medel visar han hur R skiljer sig från andra zombier och hur den skillnaden blir större och större genom hela filmen. Dessutom lyckas han med sin begränsade mimik och ännu mer begränsade retorik, sälja att han är upp över de kalla döda öronen förälskad i Julie. Teresa Palmer (I Am Number Four) gör Julies beteende realistiskt i en situation som vore märklig för de flesta. John Malkovich som spelar hennes far,gör allt vad de som betalar honom kräver, men är för en gångs skull ganska utbytbar i en liten roll. Analeigh Tipton (Damsels in Distress) har ett speciellt utseende som jag gillar och med tanke på hur bra hon är i rollen som Julias bästa vän Nora, kommer hon helt säkert bli ett namn i Hollywood. Den som sticker ut mest vid sida av Hoult är dock komikern Rob Corddry (Childrens Hospital), genialt rollbesatt som en ”seriös” zombie. På något sätt ser det ut som att det pågår ännu mer i M:s blodlösa hjärna än R:s, troligtvis på grund av att tankarna kring Julie är mer blandade hos honom.

Warm Bodies 2

Romansen fungerar som sagt, men det är värre med skräcken. Även om jag förstår att det inte är syftet, hade jag velat sett en mycket mer skrämmade och blodigare version av filmen. ”Bonies” påminner hemskt mycket om zombierna i I Am Legend och är ungefär lika själlösa. Det vore mycket mer spännande om de mer mänskliga zombierna var ett större hot, men det är väl något man får leva med när huvudrollen tillhör skaran. Både zombie-smink och kostym är av högsta klass. Det nyskapande med att få följa en zombie fungerar bra och den här gången kommer nog ingen att klaga på den pålagda berättarrösten. Mycket av filmens humor hade gått förlorat om vi mist R:s inre röst. Förutom detta talar han även genom filmens fantastiska soundtrack och de klassiska låtar han spelar för Julie på sin LP-spelare. Guns N’ Roses, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Roy Orbison bidrar även till att, på samma sätt som The Wackness, berätta om regissören Jonathan Levines uppväxt på 90-talet.

Warm Bodies, Nicholas Hoult, Teresa Palmer

På den negativa sidan har vi Levines visuella inkompetens. Jag vill inte säga att han gör fula filmer, men han verkar inte särskilt intresserad av att göra en riktigt snygg produkt. Nu borde han dessutom ha råd att fylla ut sin postapokalyptiska värld med massvis av odöda, men det är sällan mer än ett fotbollslag i bild. Detta bidrar även till att göra slutuppgörelsen till något av ett antiklimax, och även om jag hade trevligt under Warm Bodies smakar minnet av den inte riktigt lika gott.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

One comment

  1. Jag hade inga förväntningar på den, tvärtom jag var beredd på att såga den rejält, precis som ”Twilight” och alla andra liknande filmer som har sköljt över oss på sistone. Men filmen hade en skön humor och faktiskt funkar zombies i romantiska komedier också.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.