Warlock

Året är 1691 och platsen är Boston. En mycket mäktig trollkarl, en häxmästare eller Warlock (Julian Sands, Dödens fält), döms till döden genom att fly ca 300 år fram i tiden. I hans fotspår följer häxjägaren Giles (Richard E. Grant, Withnail och jag) och båda landar i vår tid hemma hos Kassandra (Lori Singer, Footloose). Med de timmars försprång häxmästaren har ger han sig ut för att fullfölja det uppdrag han startade i sin egen tid: Att sammanfoga de tre delarna av Djävulsbibeln (ej att förväxla med Djävulsbibeln som finns på Stockholms Stadsbibliotek) för att kunna uttala Guds riktiga namn. Ni vet, det som får världen att tillintetgöras (ej att förväxla med Jahve som endast hjälper dig att trampa på rätt stenar på väg mot den heliga graalen). Kassandra följer med Giles på jakten då det för henne även finns en personlig kamp mot tiden, hon har fått en besvärjelse över sig som får henne att åldras 10 år om dagen.

Aj aj, resten av recensionen ser inte så värst ut.

Om ni känner igen handlingen beror det antagligen på att ni hyrde filmen när det begav sig, eller att det egentligen inte är något annat än Terminator med en manshäxa. Inget fel med det, varför ytterligare krysta till något som ni av sammanfattningen ovan kan se redan är krystat. Dessutom är filmer som inleds i en annan tid nästan alltid bra, och så även Warlock. Jag minns den samtidigt som ännu bättre, troligtvis för att jag då inte hade sett så mycket skräckfilmer, och ännu mindre den blandning av skräck och action som regissören Steve Miner (Halloween H20) och manusförfattaren David Twohy (Pitch Black) bjuder på här. Endast några få scener hade etsat sig fast och då främst specialeffekter som imponerade på en tonårig Rikard. Vuxne Rikard ser väl egentligen endast ett flygande takornament som en någorlunda snygg effekt, medan resterande antingen verkar ha gjorts med cell shade-animering (tänk Snövit) eller med effektteamet bakom Highlander 2.

Sämst är den fasansfulla idén att Lori Singer ska behöva gå runt i uselt tantsmink och dåligt sittande peruker mer än halva filmen. Det bästa med filmen är nog de många sköna husmorsknepen över hur man handskas med häxmästare. Favoriten är att om man spikar i dennes fotspår får han ont i fötterna. Warlock själv har även han några riktigt fina trix för sig. Visste du exempelvis att av fettet från ett odöpt barn, kan man göra flygdricka? Visst, det är en ganska fjompig film, men jag tycker ändå den är lite läskig. Dels på grund av Jerry Goldsmiths ruskiga musik, men mest på grund av att Julian Sands är så intensiv i titelrollen. Han repriserade senare denna roll i Warlock: The Armageddon, som jag minns som sämre men helt okej. I den tredje filmen var Sands utbytt mot Passagerare 57-skurken Bruce Payne, och därför har det inte blivit av att jag sett den.

För övrigt är bilden på Blu-ray-utgåvan (medföljande DVD ser jag mer som extramaterial) så bra att jag vill sova med den.

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

2 comments

  1. Länge sedan jag såg denna filmen.
    Hade för mig den var en helt ok film.

    Vet inte om screenshotsen i recensionen kommer från dvd eller bd eller om de på något vis är representativa för filmen i övrigt. Men det ser väldigt mycket ut som uppskalad dvd. Allt med ett lager vax.

  2. De bilder vi har i våra recensioner är INTE screenshots och skall inte ses som ett mått på bildkvalité.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.