Wake up and Die

Ibland är en titel så bra att jag bara måste se filmen. Cecil B. DeMented, I kina käkar dom hundar och Pi var alla filmer jag visste att jag ville se innan jag visste något mer än titeln.

wake up and die 1

Efter en blöt utekväll vaknar Camila (Andrea Montenegro) upp hos en främmande man. Tvåvåningshuset tillhör Darío (Luis Fernando Bohórquez) och han ler bara när hon säger att hon inte brukar göra det här, och att hon inte vet vad som hände. Knappt hinner hon fundera på om minnesförlusten egentligen beror på att Darío drogade henne på nattklubben, förrän han mördar henne. Men istället för döden infinner sig ett drömstadium där tiden går bakåt och snart ligger Camila i sängen med Darío igen. Efter att hon försöker fly, men misslyckas och blir dräpt igen, förstår Camila att det måste vara hon som står för dödandet nästa gång hon vaknar upp.

Wake Up and Die eller spanska Volver a morir (snarare Go Back and Die) är förbaskat bra titlar, både före och efter jag sett filmen. Det går inte att undvika att kalla filmen en skräckversion av Måndag hela veckan, men vilka skräckfilmer är egentligen originella? Jag tar mycket hellre en rysare som imiterar en komedi, än att den imiterar förra årets mest lyckade skräckfilm. Det är inte varje dag jag ser en colombiansk film, så om någonting är originellt med filmen så är det väl det. Jo, Darío har ett väldigt udda samlarobjekt också. Jag är väldigt sugen på att berätta vad, men det ska jag inte.

wake up and die 2

Något som Wake Up and Die har gemensamt med andra hårt konceptbundna filmer är att den känns lite som en lång kortfilm. Den går vidare i handlingen, men det är inte många steg mellan start och mål. Som tur är beter sig Camila inte alltid som jag förväntar mig, vilket tar filmen på minimala sidospår. I en sådan här film är det extra viktigt att man inte slarvat med kontinuiteten, men tyvärr vaknar Darío ibland hungrig och ibland kissnödig. Dessutom är drömsekvenserna mellan mord och uppvaknande ganska fula och tråkiga.

Skådespeleriet är suveränt där Bohórquez, och framför allt Montenegro, även står inför den utmanande uppgiften att vara spritt språngande nakna genom i stort sett hela filmen. Inget amerikanskt fegande där man vaknar upp i underkläder efter ett one night stand här inte. Man har fotat Montenegro precis som om hon hade haft kläder på sig så det blir inte så exploaterande som det kunde ha varit. Samma sak gäller våldet, som blir obehagligt utan att regissören Miguel Urrutia vältrar sig i det. Effekterna är välgjorda där ett lik står ut som extra läskigt.

Det finns klyschor som troligtvis inte känts fräscha sedan Psycho, men jag gillar ändå filmen en hel del. Att den ofta ackompanjeras av Bachs mäktiga ”Air” skadar den inte heller. Förvänta dig inget mer originellt än en våldsam rysare från ett exotiskt land, så blir du nog inte besviken.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.