W.E.

”A film by Madonna”. Det bör sägas direkt: jag är skeptisk. Mycket skeptisk. Utan att kommentera hennes musikaliska gärning eller skådespelarkarriär så känns det som att ta sig vatten över huvudet när hon nu sätter sig i registolen. Dessa farhågor besannas även under stora delar av den två timmar långa W.E. Historien om kung Edward VIII som blir blixtförälskad i den gifta amerikanskan Wallis och till slut väljer kärleken framför tronen kan på pappret tyckas lockande. Men sannolikheten är nog större att man blir mer underhållen av ett vanligt blankt papper än W.E.

För att dryga ut det hela handlar halva filmen om Wally (Abbie Cornish), en ung New York-fru som i slutet av 90-talet blir besatt av Wallis och Edwards passionerade öde. Dessa båda berättelser klipps det sedan friskt emellan, tillsynes utan mycket till skäl eller tanke. Wally är en hemmafru av modernt snitt, hon har materiellt välstånd, men är fjättrad i ett äktenskap med en otrogen, misshandlande make. W.E. bär en idé om att berätta om två fängslande kvinnoöden, 60 år ifrån varandra, men fångade i förgörande patriarkala strukturer båda två. Dock måste denna ambitiösa vision ha blivit kvar på ritbordet. Vad som kvarstår är en gegga av krystade moralkakor.

Visst finns det ljuspunkter, det är en påkostad film med vacker kostym och snygga miljöer. Ibland får Andrea Riseborough (Wallis) och James D’Arcy (Edward) till lidelsefulla uttryck i samma scen, men oftast inte. Häri vilar också ett av filmens stora dilemman, för att vara en av 1900-talets mest omskrivna och sprakande kärleksaffärer är kemin mellan de älskande tu förvånansvärt blek, för att inte säga obefintlig.

Musiken då, ja den finns. I överflöd. Varenda känsla accentueras av stämningsmusik och hur bra soundtracket än fungerar på egen hand stjälper det här mer än hjälper. Det blir helt enkelt övertydliga plattityder av de flesta scener. Att berätta i flera tidsplan är dessutom oerhört krävande, det gäller att ha takt, rytm och känsla för att tvinna ihop flera berättelser till en fungerande helhet. Att titta på W.E. är lite som att se på när en unge gör ett IQ-test och med våldsam envishet tvingar ner en fyrkantig kloss igenom ett runt hål. Det går, men det är knappast elegant.

About Carl Markusson

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.