Viva la Greta

Föreställningen sommaren 2011, som utspelar sig i Paris på sextiotalet, handlar om Greta Mohlin (Eva Rydberg), en före detta sångfågel som försörjs av sin frånvarande make Allan (Magnus Härenstam) som efter trettio år nu tänker flytta hem till henne igen. Det ska naturligtvis bli roligt för henne att återse sin älskade make, som inte minst längtar efter att få träffa sina sex barn som hon fött åt honom under årens lopp (då hon enligt egen utsago hälsat på honom i staterna för lite ”bang-bang”) som kostat massvis med extrapengar som han skickat genom åren. Allt är frid och fröjd och livet leker! Ja, kanske förutom den lilla detaljen att hon inte alls fött några barn utan bara påstått det för att han ska skicka mer pengar. Detta löses genom att hennes stora beundrare och betjänt Jean (Ola Forssmed) högst motvilligt får ikläda sig rollen som hennes sex barn så inte maken börjar undra. Dessutom flyttar ett hippiekollektiv in i huset helt apropå.

Även om Eva Rydberg och Magnus Härenstam är affischnamnen för pjäsen är det definitivt Ola Forssmed som står för höjdpunkterna i den. Han lyckas göra avancerade dansnummer när han gestaltar Gretas ”barn” samtidigt som hans agerande är väldigt levande, något som torde vara ganska svårt att lyckas med. Något annat jag tycker var toppen är Allans nya troféhustru, Daisy (Birgitta Rydberg) som har en extremt bred och bräkande Texasdialekt som tar över föreställningen. Magnus Härenstam spelar som vanligt en nätt naiv typ som inte ser att Greta bara driver med honom, men han gör det på ett sätt som känns äkta.

Sång- och dansnummer slipper vi naturligtvis inte undan (det gör man aldrig i Eva Rydergs pjäser) och även om det är proffsigt utfört är det inget jag personligen uppskattar, utan tycker att var sak har sin plats. Eftersom sångnummerna för handlingen framåt är de en vital del av storyn så det blir osammanhängande om man snabbspolar förbi dessa även om jag har fingret på knappen hela tiden.

Vem ska se föreställningen? Är man ett fan av de andra buskisarna med Eva Rydberg är detta i mitt tycke en av de bättre, varav Ola Forssmed står för majoriteten av det som är bra i den. Eva Rydbergs karaktär är skojfriskare än vanligt (kanske för att hon inte är med lika mycket som vanligt, vilket gör att man inte tröttnar?) och Birgitta Rydbergs karaktär är härlig, om än enerverande. Vilket är själva poängen. Dessutom känns tempot klart högre än i andra pjäser av den här sorten. Vet man med sig att man inte tycker om buskis är det naturligtvis bäst att avstå, men i genren (Eva Rydberg-buskis) är den klart en av de bättre jag sett.

About Sebastian Svensson

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.