Videomannen (Blu-ray)

Jag är en positiv person som ofta blir besviken. Ord tagna direkt från Peter Sauks rolltolkning av karaktären Ennio ’Morricone’ Midena, ’Videomannen’ och för mig en direkt spegling av mina åsikter gällande mången svensk filmproduktion från de gångna åren. Det inhemska filmmörkret är utbrett och ihållande med endast ett fåtal ljuspunkter på horisonten för den som bemödar sig med att leta efter dom.

Videomannen från Kristian A. Söderström är den andra framstående svenska långfilmsdebutanten i år tillsammans med Crazy Pictures (Christoffer Nordenrot och Magnus Sundberg) Den blomstertid nu kommer. En film som krossades under sina egna ambitioner med ett skakigt manus som saknade riktning, karaktärer vars motivationer kändes absurda och tillika onaturliga samt en på tok för stor tillit till datorgenererade specialeffekter. Speciellt om man har i åtanke den förhållandevis oansenliga budget de hade att röra sig med. Resultatet blev också därefter. En frustrerande och förkrossande besvikelse där man någonstans i sörjan faktiskt kunde skönja spåren av en kompetent film.

Med den blomstertid nu kommer färskt i minnet så var det därför med dämpade förväntningar som jag satte mig ner med Videomannen och dess löfte om ohämmad 80-tals nostalgi bland videofilmer och neonbelysning. Vad jag fick var något annat. För visst är det så att nostalgin finns här, men den är endast en bakgrund till det drama om utanförskap och alkoholism vi får följa i karaktärerna Ennio och Simones kamp mot sig själva, sina vanor och sin omvärld.

Ennio (briljant spelad av Stefan Sauk) är en man som blivit marginaliserad. Han lever på samhällets ytterkant i sin gamla videobutik. Han röker, dricker och lever på minnena av tiden då han var Sveriges bästa videouthyrare. Hans källare är ett museum. En plats fryst i tiden där ständigt 80-tal råder och där hyllorna kantas av gamla videokassetter i långa rader ackompanjerade av flimrande bildrörs tv-apparater. Han är en förbittrad besserwisser, skuldsatt och besviken på en omvärld som inte längre tycks behöva eller vilja ha något med honom att göra.

En ljuspunkt kommer i form av en sällsynt och välbevarad videokassett (Zombie från utgivaren Video Invest) som Ennio fyndar hos en främling och sedermera erbjuds en stor summa pengar för av en filmsamlare. Pengar som kan vända hans liv i en positiv riktning och ta honom ur det hål han hamnat i. Men problem uppstår dagarna innan affären när Ennio till sin förskräckelse upptäcker att videokassetten är spårlöst försvunnen och den potentiella köparen börjar hota honom till livet med fientliga sms och telefonsamtal. Detta tvingar honom ut på jakt efter förövaren och sätter honom i direkt kontakt med en lång rad lika troliga som otroliga karaktärer.

Under Ennios resa får vi även stifta bekantskap med den alkoholiserade Simone (spelad av Lena Nilsson) som har stora problem med att finna sin plats i samtiden. Hon har en söndertrasad relation med sin nu vuxna dotter och är utfryst på sitt jobb. Hon söker närhet och bekräftelse men återkommer ständigt till vinet som är hennes enda tröst i den mörka tillvaron. Hon drömmer tillbaka på 80-talet, lyssnar på Pat Benatar och tänker på tiden då hon var ung och vacker. Ennio och Simones utanförskap är vad som för dom samman och en vänskap uppstår snabbt när de upptäcker sina gemensamma fascination och intressen.

Videomannen är en berättelse med mycket hjärta och värme, en berättelse om två vilsna själar vars vägar korsas under osannolika omständigheter och där känslor snabbt uppstår, inte helt olikt vad vi ser i Sofia Coppolas mästerliga Lost in Translation mellan Bill Murray och Scarlett Johanssons karaktärer. Manus är självsäkert och träffande i sin porträttering av de olika rollfigurerna och balanserar ständigt mellan mörk komik och drama på ett tillfredsställande och behagligt sätt.

Det är inte perfekt dock och filmen fumlar emellanåt, kanske främst i scenerna med Simone och hennes dotter där det hela blir lite väl tungrott i både ton och utförande. Likaså känns det som att vissa trådar i Videomannen glöms, försummas och slarvas bort. Däribland Ennios nära vän ’Giallo Bosse’ spelad av Morgan Alling som är fast i ett olyckligt förhållande med en dominant kvinna som kuvar och tvingar honom att frånsäga sig sina gamla intressen och sin vänskap med Ennio. Morgan gör ett fantastiskt jobb i sitt skådespel och det får mig att törsta efter mer. Jag hade gärna sett att Kristian Söderström valt att utforska och expandera den karaktären på en bredare front och framförallt gett mer plats åt relationen mellan honom och Ennio.

Produktionsmässigt finns här inte mycket att klaga på. Videomannen är förädlad med en fantastiskt fin ljussättning som spelar på samma drömska känsla vi finner i Dario Argentos mästerverk Suspiria med starka kontrastrika färger. Allting är satt till ett referenstungt 80-tals soundtrack producerat av Robert Parker och Waveshaper, två svenska synt ikoner och musiken är väl värd att söka upp på Spotify.

Kristian Söderströms Videomannen är en otroligt välgjord och vacker film på alla plan. Han har skapat en övertygande människoskildring som träffar en på djupet med väldigt starka rollprestationer från alla delaktiga parter. Framförallt Stefan Sauk behöver lyftas fram här som totalt äger sin roll som Ennio och det är ett sant nöje att se honom totalt absorberas och försvinna in i karaktären. Likaså berör Lena Nilsson en kraftigt som Simone där speciellt hennes scener på sitt jobb är lika bra som de är hemska att beskåda och får en att ofrånkomligt tänka på Ruben Östlunds beteendestudie ’De Ofrivilliga’.

Videomannen är tveklöst en av de bättre svenska filmer på många, många år och det är rent av chockerande hur väl skriven, producerad och skådespelad den är. Att inte SF gav denna en bred svensk release är skamligt och förvånande. Videomannen är en film som verkligen förtjänar att lyftas fram och jag kommer personligen med mycket stort intresse att följa Kristian Söderströms kommande produktioner och fortsatta karriär.

Jag är en positiv person som ofta blir besviken. Ord tagna direkt från Peter Sauks rolltolkning av karaktären Ennio ’Morricone’ Midena, ’Videomannen’ och för mig en direkt spegling av mina åsikter gällande mången svensk filmproduktion från de gångna åren. Det inhemska filmmörkret är utbrett och ihållande med endast ett fåtal ljuspunkter på horisonten för den som bemödar sig med att leta efter dom. Videomannen från Kristian A. Söderström är den andra framstående svenska långfilmsdebutanten i år tillsammans med Crazy Pictures (Christoffer Nordenrot och Magnus Sundberg) Den blomstertid nu kommer. En film som krossades under sina egna ambitioner med ett skakigt…

Review Overview

Betyg (Filmen)

Summary : Färgstark, träffsäker och full av hjärta. Videomannen är en av de bättre svenska filmerna som gjorts på väldigt lång tid och Stefan Sauk briljerar i sin roll som den excentriske Ennio.

80

About Marcus Persson

Marcus Persson
Den ständiga optimisten från de Skånska slätterna. Har en brinnande passion för kultfilm, hantverksöl, analog media, whisky och allt som rör 80-talet. Kan citera Sofia Coppolas 'Lost in Translation' utan och innantill och har en ohälsosam besatthet av Val Kilmer i sin roll som Iceman i Top Gun.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com