Venom

Filmen om Venom börjar med en nattsvart himmel och en ödesdiger melodi i bakgrunden. Ett ganska passande intro som agerar lite som ett omen över vad som komma skall. Inte bara för de stackars austronauterna som kraschar på jorden med ett gäng utomjordingar (eller symbioter) i sitt bagage, utan även för filmpubliken.

Det borde ha ifrågasatts om huruvida en karaktär som Venom, som ändå funnits i 30 år, verkligen behöver en introduktionsfilm, ungefär som när rivalen Spider-Man fick hela två introduktionsfilmer inom loppet av tio år. Det var en av anledningarna till att jag verkligen gillade Spider-Man: Homecoming. Det var ingen presentation utan bara ett kapitel i en spindelpojkes liv där han kämpar för att bemästra sina nyfunna krafter.

Antagonisten Carlton Drake (spelad av Riz Ahmed) som jobbar för Life Foundation.

Jag kan ändå leva med att Venom får en inledande film, just eftersom han inte har samma stjärnstatus som vår ”friendly neighborhood Spider-Man”, så låt gå. Men om han nu ändå ska lanseras i filmformat så kan han väl för bövelen introduceras ordentligt? Det dröjer bokstavligt talat halva filmen innan vi får se så mycket som en glimt av den svarta, vitögda besten och innan dess får vi nöja oss med en bortkommen Tom Hardy som sällskap i vad som känns som en evighet.

Strax efter att symbioterna anlänt på jorden får vi ta del av nästa utomjordiska upplevelse, nämligen skådespelarna Michelle Williams och Tom Hardy som spelar äkta paret Annie och Eddie/Venom. Innan den här filmen älskade jag Williams i fantastiska Manchester by the Sea, och Hardy i Mad Max: Fury Road. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att dessa två som tidigare visat sådan glöd och engagemang framför kameran nu skulle agera så märkligt och tafatt tillsammans som de gör i den här filmen. Williams gör rent ut sagt ett uselt arbete som skådespelerska och Tom Hardy har ett kroppspråk som får mig att tänka på Gary Oldman i Léon (1994). För Oldman funkar det utmärkt eftersom det passar hans karaktär som psykotisk och oberäknelig, men i Hardys fall där han ska framstå som en relativt samlad ”good guy” blir det mer att jag frågar mig vad i all världens namn han sysslar med.

Detta är dock inte så konstigt när man till slut inser att filmen som helhet inte heller vet vad den sysslar med. Filmen är liksom sin protagonist fullkomligt schizofren. Venom som film är velig och vet inte vilken ton den skall hålla. I ena stunden vill den vara som en skräckfilm, i den andra vill den vara komisk. Det skapar ett väldigt splittrat intryck och gör att man får känslan av att det saknas en enhetlig vision för denna filmskapelse. Filmens mörkare ton känns lovande men faller på att manuset inte vet vilken känsla filmen skall ha och för att regissören inte vet hur man levererar skräck eller nervkittlande scener. Uppe på det har filmen tagit det som en personlig utmaning att gång på gång förolämpa sin publik med att vara extremt övertydlig. Detaljer som redan är underförstådda, eller rentav visade, ska ändå förklaras.

Men det finns ljus i mörkret och detta är filmens häftiga actionscener. Många gånger blir jag väldigt imponerad av koreografin och effekterna. Hade det funnits mer av detta hade kanske (ett väldigt stort kanske) Venom kunnat flirta till sig ett högre betyg. Men nej, det är inte tillräckligt. Venom är antihjälten vi inte förtjänar och det är definitivt inte en film vi behöver.

En andra åsikt

Sonys Marvel Universe vill inte vara sämre än The Dark Universe (superfloppen The Mummy (2017) ni vet) och rivstartar med ett bottennapp direkt. Venom är en trasig, identitetslös soppa som efter en första tittning bara känns meningslös. Jag vill inte sträcka mig till att kalla den usel, för det är den inte, men den är ordentligt intetsägande. Tom Hardy gör det bra som Eddie Brock/Venom och några av actionsekvenserna är häftiga, men sedan är det inte så mycket mer. Skurken Riot är dessutom ännu sämre än Steppenwolf i Justice League, vilket är en bedrift i sig. Klart att man hade hoppats att Carnage skulle dyka upp, men där gick man bet. Venom är en ruskigt cool karaktär och en av Spider-Mans ärkefiender – självklart borde de vårda den delen bättre än vad det har gjort här. Jag hoppas på den uppföljare där Venom känns mer etablerad och kanske till och med råkar på Spider-Man. Vad tanken är med detta universum vet jag inte riktigt, men man kan ju alltid hoppas att de börjar integrera med Marvels i en snar framtid.

Filmen om Venom börjar med en nattsvart himmel och en ödesdiger melodi i bakgrunden. Ett ganska passande intro som agerar lite som ett omen över vad som komma skall. Inte bara för de stackars austronauterna som kraschar på jorden med ett gäng utomjordingar (eller symbioter) i sitt bagage, utan även för filmpubliken. Det borde ha ifrågasatts om huruvida en karaktär som Venom, som ändå funnits i 30 år, verkligen behöver en introduktionsfilm, ungefär som när rivalen Spider-Man fick hela två introduktionsfilmer inom loppet av tio år. Det var en av anledningarna till att jag verkligen gillade Spider-Man: Homecoming. Det var ingen…

Review Overview

Betyg
En andra åsikt

40

About Nathalie Leth

Nathalie Leth
Även om inget tycks kunna rubba hennes favoritfilm Definitely, Maybe från första platsen så är jakten ständigt igång efter nya filmupplevelser. Varesig det rör sig om en prasslig chipspåse och häftig thriller eller tio kilo choklad med det senaste romantiska dramat så kan man räkna med att Nathalie redan är på plats. Om filmen dessutom är gjord av Denis Villeneuve eller har Jake Gyllenhaal i någon av rollerna så finns det inget väder som stoppar henne från att se detta på bioduken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com