Velvet Goldmine

Glamrocken – 70-talets glittriga rockera inleddes väl med David Bowie och Marc Bolan bland andra och dödades av Slade. I Velvet Goldmine tolkar Todd Haynes denna tid på ett mindre lyckat vis. Det är en film som misslyckas med det mest elementära – att engagera någon känsla hos sin publik. Det är till stor del som mycket av glamrocken var, mycket yta men lite innehåll. Det fanns undantag som David Bowie och hans skapelse Ziggy Stardust men denna berättelse är mer som Slade fast utan glädjen.

Arthur (Christian Bale) är en reporter som får i uppdrag att skriva en artikel om Brian Slade (Jonathan Rhys Meyers) som var en av glamrockens största stjärnor för tio år sedan. Han försvann från rampljuset efter att hans fans blivit upprörda då han fejkade att han blev mördad på scen. Arthur var själv en glamrockare på den tiden och han reser runt och intervjuar de som var i Brians närhet när det begav sig – hans managers, fru, älskaren Curt Wild – en amerikansk rockstjärna. I återblickar får vi uppleva glamrockens era och Brian Slades uppgång och fall. Det är excesser i kläder, smink, sex och glamrock.

Velvet Goldmine är delvis baserad på David Bowies liv på 70-talet, men karaktären Brian Slade är en blandning av Bowie och Marc Bolan. I en annan av filmens större roller ser vi Ewan McGregor som Curt Wild som till stor del är baserad på Iggy Pop och Lou Reed. Det är mest glamrock som utgör filmens soundtrack, men David Bowies musik lyser med sin frånvaro och det beror på att han efter att ha läst manuset vägrade låta dem ha med hans musik i filmen. Här borde någon ha dragit i handbromsen. Att regissören Todd Haynes sedan beslutat sig göra denna film med Citizen Kane som förlaga är ytterligare en mindre lyckad idé. Det är just upplägget att en person åker runt och intervjuar folk om någon/något och att berättelsen sedan ges liv genom återblickar utifrån dessa intervjuer. I denna film är det inget lyckat upplägg.

Jag fann denna film enormt svår att recensera. Jag tror det beror på att den på intet sätt lyckades beröra mig, jag kände mig hela tiden distanserad till berättelsen och hade enormt svårt att fokusera på vad som skedde. Jag tycker egentligen inte att det är i någon aspekt som filmen faktiskt lyckas. Kanske var projektet dömt när David Bowie vägrade låta dem ha med hans musik i filmen, en film som till stor del baseras på hans liv. Skådespelarna känns precis som de spelar roller och jag är ändå medveten om att glamrockens medborgare till stor del just spelade roller, som t.ex. filmens huvudkaraktär Brian Slade har ett alter ego som glamstjärnan Maxwell Demon. Tyvärr känns det som om Jonathan Rhys Meyers spelar en person som spelar en roll. Det känns aldrig äkta. Det samma gäller övriga i ensemblen som Ewan McGregor, Christian Bale, Eddie Izzard och Toni Collette. Att se Christian Bale som vilsen ungman som börjar experimentera med smink och glittriga kläder kändes helt fel.

Regissören Todd Haynes lyckas inte skapa en berättelse som är trovärdig, underhållande, gripande eller intressant. När Maxwell Demon står på toppen av sin karriär och ska spela i London är det halvtomt i den lilla lokalen. Det känns mer som om vi ser ett okänt band som spelar för sin lokala publik mest bestående av kompisar. Han verkar inte heller kunna bestämma sig för om det ska vara en hyfsat jordnära berättelse eller om han ska flumma till det och ha en massa drömsekvenser och liknande. Filmen inleds t.ex. med ett rymdskepp som lämnar en grön sten till Oscar Wilde som spädbarn och denna gröna sten vandrar sedan vidare i filmen mellan olika centrala figurer, men djupare än så är det inte kring stenen. Sen satt jag och funderade på vad det är som gör det så svårt att göra bra skildringar om musik, samma problem som jag tycker de flesta filmer om sport lider av. Just musikscener (eller då sportscenerna) känns oerhört konstlade och utan den energi som borde finnas där. Publiken pratar utan problem med varandra mitt i låtar, det stormar fram folk till scenen som om ingen kommit på att man kan stå där innan bandet börjar spela.

Kvalitén på utgåvan är heller inte okej. I mörka partier flammar det konstant och vid ett antal tillfällen hackar bilden som om den pausas i någon tiondels sekund. Ljudet imponerade absolut inte utan kändes platt och intetsägande. Det lyfte inte heller under konsertsegmenten utan fortsatte vara tråkigt (det ordet beskriver verkligen ljudet i filmen). Filmen presenteras i 16:9-format men omslaget listar den som 4:3. En slarvig produkt helt enkelt.

Är du toksåld på glamrock och 70-tal med utsvängda brallor kanske detta kan vara en film för dig, men jag rekommenderar den då inte.

About Roney Lundell

Sthlmare vars puls ökar av Anea, Bladerunner, Caol Ila, Dahlström, England, Fotboll, Gudfadern, Hammarby, iPhone, Japan, KISS, LittleBritain, MontyPython, NewYork, OldBoy, PulpFiction, Qi, Resor, Susanna, ToyStory, USA, Värme, Whisky, X-men, YoungOnes, Zzzz, Åka, Älska, Öl

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.