Vaiana

I Disneys senaste animerade långfilm finns det tre centrala karaktärer: Vaiana, havet och halvguden Maui. I den ordningen. Vaiana är hövdingadottern som slits mellan pliktkänslan för sitt folk på den lilla, lilla ön i Stilla havet, och en längtan att utforska oceanen. Ur polynesiska myter har Disney konstruerat något som i sig själv är en ursprungsberättelse med alla särdrag som studion är känt för, särdrag som i sina sämsta stunder är dötrista och långtråkiga och i sina bästa stunder är upplyftande och glädjefyllda och i det här fallet alldeles underbart.

Människorna på Vaianas ö lever på att samla kokosnötter och att fiska i vattenbrynet men havet – det som ligger utanför korallrevet – är förbjudet område; tabu och farligt. I filmens prolog finns en saga om halvguden Maui som stal gudinnan Te Fitis hjärta och sedan försvann. När de långtgående konsekvenserna av stölden når ön med missväxt och sinande fiskbestånd, ger sig Vaiana av (tillsammans med en tupp med cirka 2 i IQpoäng) för att hitta Maui och återbörda hjärtat till Te Fiti. Det är en enkel berättelse som tekniskt sett inte avviker från den vanliga disneyrutten men så här gör de när de gör det bra.

Mauis kropp som är en karta av tatueringar som berättar hans historia är gjorda med en teknik där Disneys animatörer lagt samman handritade och datorritade bilder. På samma sätt förhåller sig Vaiana till Disneys tradition med det nya och det gamla. Musiken (sånger av Lin-Manuel Miranda och Opetaia Foa’i) kombinerar på liknande vis polynesisk körmusik och klassisk Disneypop och gör några starka nummer som ger filmen personlighet och levererar melodier som står på egna ben (de svenska översättningarna når nästan fram men som vanligt är originalversionerna snäppet vassare).

Filmen bygger på de tekniska framstegen inom datoranimation och skapar på den grunden en rumskänsla och ett djup i bilden och utnyttjar 3Dn så att skillnaden mellan datoranimation och tvådimensionell animering verkligen blir uppenbar. Havet skiftar mellan ljust, vänligt och bubbligt vid strandkanten till mörkare och kompakt när Vaianas båt seglar utan land i sikte. Om något så får animationen havet att verka på samma gång hotfullt och farligt, och inbjudande. När Vaiana får reda på sitt folks ursprung och sitt dittils dolda arv utropar hon överväldigat ordet ”sjöfarare” som om det var synonymt med ”astronaut”. Hennes öde är att till skillnad från sina fränder se havet med förundran och beundran och regissörerna Ron Clements och John Musker förmedlar denna känsla vidare till åskådaren; att havet en gång var lika farligt och outforskat som rymden mellan jorden och månen.

Som sådan tar Vaiana den roll som brukar reserveras för äventyrliga pojkar, trots att hon (och Maui) är stöpta i arketyper som vi sett förr. Hon och den självgoda och starka (men sårbara) halvguden bildar dessutom ett partnerskap befriande fritt från romantik. Maui, som motvilligt går med på att lära Vaiana sjöfararkonsten är genom sina faktiska kunskaper inte den vanliga bicepskyssande, odugliga muskelknutten. Det ger Vaiana möjligheten att också ha tillkortakommanden utan att försvagas och hennes vilja och sökande gör henne till en medryckande närvaro.

När sedan båtarna sprätter eller glider fram över Stilla havet är det så svindlande vackert (på världens största ocean) att det får sjöfarten att framstå som en av mänsklighetens mest storartade bedrifter (som de oceaniska folken var bland de första att bemästra). Desto bättre är också att Vaiana vid rodret är en så kraftfull huvudperson – en hjältinna vars handlingar är genuint heroiska.

I Disneys senaste animerade långfilm finns det tre centrala karaktärer: Vaiana, havet och halvguden Maui. I den ordningen. Vaiana är hövdingadottern som slits mellan pliktkänslan för sitt folk på den lilla, lilla ön i Stilla havet, och en längtan att utforska oceanen. Ur polynesiska myter har Disney konstruerat något som i sig själv är en ursprungsberättelse med alla särdrag som studion är känt för, särdrag som i sina sämsta stunder är dötrista och långtråkiga och i sina bästa stunder är upplyftande och glädjefyllda och i det här fallet alldeles underbart. Människorna på Vaianas ö lever på att samla kokosnötter och…

Review Overview

Betyg

85

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.