Vad du kan se efter ”Chernobyl”

HBOs Chernobyl blev serien som för många fyllde tomrummet efter Game of thrones, och blev också serien som räddade HBOs ansikte efter den kontroversiella sista säsongen av GoT, nu visade man att man fortfarande är kungen av TV-serier. Chernobyl är i skrivande stund den högst rankade TV-serien på IMDb och är serien som “alla” måste se. Serien i sig skriver Angela om här på Filmfenix, men efter att ha sett dess final började jag tänka på vad mer i samma genre som finns att titta på när man är klar med serien och är sugen på mer. Jag hade förväntat mig att hitta massor, men så blev det inte, men det beror kanske att jag satte upp ganska snäva kriterier-det ska handla om kärnkraft-verk, inte kärn-vapen eller postapokalyps. De senare är helt egna genrer och där kan man fortsätta gräva resten av sitt liv, om man vill.

© HBO Nordic
© HBO Nordic

En av de saker som var så otäckt med Chernobyl var realismen, vilket man förstås ska kräva av en serie som behandlar något som faktiskt hände, men också tanken på att det kan hända igen. Vi som är gamla nog att komma ihåg olyckan, eller till och med så gamla så vi kommer ihåg Three mile island-olyckan 1979, funderar förstås på hur många gånger olyckor varit nära att hända.

Jag tror att ett av problemen med fiktion som behandlar kärnkraftverk, är att så få förstår hur de fungerar. Varje film eller TV-serie som ska handla om en olycka eller på annat sätt skapa dramatik runt kärnkraft behöver förklara för publiken vad det är som händer, och det kan snabbt bli tråkigt och tekniskt (även om det faktiskt inte är så himla komplicerat). I Chernobyl löste man detta genom att låta Stellan Skarsgårds karaktär nästan omgående erkänna att han inte vet någonting om hur ett kärnkraftverk fungerar och sedan låta en expert förklara det för honom. I Kina-syndromet är Jane Fonda en (kvinnlig) reporter som låter en manlig expert förklara för henne och för hennes tittare, och därigenom för oss, hur det fungerar. I filmen Red Alert skippar man hela den biten och hittar på egna förutsättningar istället, vilket samtidigt drar bort mycket av spänningen.

Här kommer några förslag på filmer du kan se efter att ha sett klart på Chernobyl. I slutet av varje presentation gör jag en bedömning av hur troligt filmens scenario är. Detta är förstås vanskligt, eftersom jag är lika mycket lekman på detta som de flesta av er är. Man får ta detta med en nypa salt, samtidigt som man kan tänka att det är en poäng med detta-lyckas man inte övertala mig som okunnig tittare, då har man också misslyckats med något viktigt i filmens upplägg.

(I texten refereras det flera gånger till Three Mile Island. Det var en allvarlig incident som skedde i USA 1979, då ett tillbud ledde till att radioaktiv ånga kom ut. Incidenten var den första allvarliga olyckan som diskuterades internationellt och skapade en större opinion mot kärnkraft. Olyckan och kärnkraftverket kallas ibland också för Harrisburg-olyckan).

Godzilla (1954)

Jag bryter mot min egen regel direkt och tar med en film som inte handlar om en kärnkraftverksolycka, och kanske inte direkt kärnvapen heller, men visst handlar Godzilla om det radioaktiva hotet. Den första filmen i den mycket långa serien (som nu är uppe i minst tre olika tidslinjer), är ganska mörk och är ett sätt för den japanska publiken att bearbeta det som hände i Hiroshima och Nagasaki mindre än tio år tidigare. En händelse som ytterligare påverkade filmen Godzilla var Lucky Dragon Five-incidenten, som faktiskt skedde bara några månader innan filmen kom ut. Efter krigsslutet hade amerikanerna rätt att ha militär makt på Japan, och man använde sin rätt bland annat till att testa kärnvapen på vatten mycket långt ifrån egna fastlandet. En japansk fiskebåt som hette Lucky Dragon Five kom lite för nära ett sådant test och besättningen fick höga stråldoser. Endast en av de utsatta besättningsmännen avled (han var försvagad av andra sjukdomar sedan tidigare, vilket säkert påverkade), men händelsen blev en politisk skandal och är anledningen till att filmen Godzilla börjar på en fiskebåt.

Monstret Godzilla är en metafor för den tekniska utvecklingen som hotar mänskligheten, och Godzilla har en radioaktiv kärna som han kan använda till att skjuta ut radioaktiv strålning genom munnen. I första filmen är han inte alls människornas försvarare som han senare skulle utvecklas till, utan en vild, lössläppt urkraft som hotar att ödelägga människornas städer.

Sannolikhet för scenariot: Tja, full pott för fiskebåten, det hände ju. Sannolikhet för att Godzilla kliver ur havet: Hyfsat låg, va? (Elleeeeeeeeeeeeer…..?)

Red Alert (1977)

Snyggt påkostad och välgjord film producerad för TV som kom två år innan Three mile island-olyckan, och det avspeglas på handlingen. Ett kärnkraftsverks dator får felaktiga uppgifter på grund av trasig utrustning och skapar genom sina säkerhetsprotokoll en avspärrning inuti ett kärnkraftverk, med en grupp arbetare innanför. Säkerhetspersonal i form av någon sorts konstig kärnkraftspolis försöker utreda vad som hänt. Samtidigt sprider sig paniken bland folk utanför och flygplatsen korkas igen av människor som försöker fly. För tydligen är det enda sättet att lämna en stad….bilar, båtar, bussar och tåg får vi inte veta något om. Nej, det som sänker den här filmen är de logiska hålen i manuset, för det här skulle kunna ha funkat riktigt bra annars. Datorn som styr allt, och jag menar ALLT, i kärnkraftverket är av den typen som var vanliga i sjuttio- och åttio-talsserier, man kan fråga den vad som helst och man får ett svar. Egentligen handlar filmen mer om kampen mot en omnipotent dator än faran med kärnkraft. På plussidan så har vi trovärdiga miljöer, inspelad i en av NASAs anläggningar, och en ensemble med William Devane (ni kommer känna igen honom, han var med i allt på den här tiden), Adrienne Barbeau (gift med John Carpenter och med i många skräckfilmer, framförallt Carpenters) och så klart den evige birollsinnehavaren M Emmet Walsh. Omöjligt fluffiga sjuttiotalsfrisyrer och en före-sin-tid-känsla hamnar på pluskontot (feltolkning av mätsignaler var annars precis det som hände två år senare på Three mile island), själva handlingen på minus.

Sannolikhet att scenariot i filmen inträffar: Låg till obefintlig. Det finns en underhandling om en sabotör också, och det tillsammans med det otäcka faktumet att filmens start starkt påminner om det som verkligen hände två år senare, kan tyckas trovärdigt, men allting annat känns krystat och långsökt och den där datorn ger lite för många 2001-vibbar.

Kina-syndromet (1979)

Innan helvetet bryter löst

Jane Fonda spelar en ambitiös TV-reporter som är fast i sitt uppdrag att göra lättviktiga reportage till nyheterna. Tillsammans med sin kameraman, som spelas av Michael Douglas, gör de reportage om olika energikällor runt om Los Angeles, och de står inne i ett kärnkraftverk när någon sorts tillbud sker. Det hela fastnar på deras film,och den ambitiöse Fonda ser potentialen och möjligheterna till karriärklättring medan den idealistiske Douglas vill få ut sanningen. Fonda och Douglas är fantastiska tillsammans och Jack Lemmon i rollen som den driftansvarige på verket som först försäkrar att incidenten var helt harmlös, men sen upptäcker att företaget han arbetar för har lagt ut säkerhetskontroller på konsulter som i sin tur slarvat och fuskat för att vinna tid. Allt tystas ner eftersom man vill öppna fler anläggningar. Sista tredjedelen av filmen vänder handlingen, och fokus riktas mer på medias roll och hur de hela tiden letar efter en skyldig, och enkla förklaringar. Kina-syndromet är en av sjuttiotalets bästa thrillers, om ni frågar mig.

Förutom att Kina-syndromet är en fantastisk thriller har den en lika fascinerande historia kring sig. 1975 inträffade en brand på Browns Ferry-kärnkraftverket, vilket kunde ha blivit en katastrof i sig, men framförallt visade den på hur slapp säkerheten var på många anläggningar (till exempel körde brandkåren fel vilket försenade släckningen betydligt). Den första versionen av manuset handlade om den olyckan. Michael Douglas fick sina händer på manuset, beslöt sig för att han ville producera det och lyckades snabbt få Jack Lemmon att bli intresserad. Filmen gjordes, med Douglas som producent och James Bridges som regissör, och ett ganska omarbetat manus. Tolv dagar efter premiären sker Three Mile Island-katastrofen där radioaktiv ånga orsakade en stor incident och världen fick upp ögonen på allvar för farorna med kärnkraft (i Sverige hade vi ganska snart därefter en folkomröstning om kärnkraft). Filmen handlar alltså inte alls om Three Mile Island-incidenten, men den har blivit starkt förknippad med den.

Sannolikhet att scenariot ska inträffa: Svårt att säga. Kina-syndromet i sig är en väldigt teoretisk konstruktion, som går ut på att härden kollapsar under sin egen tyngd och sjunker ner till Kina. Den nämns även i Chernobyl, men är (tydligen) inte möjlig i verkligheten. Så nej på den.

Att företag fuskar och slarvar med säkerheten, ja, det hade ju redan skett och skedde uppenbarligen igen. Och att media försöker hitta enkla lösningar i svåra situationer, det kan vi nog också känna igen.

Silkwood (1983)

Mike Nichols långsamma men fängslande drama om Karen Silkwood borde ha gjort rent hus på Oscarsgalan året efter eftersom den kryssar i alla de stora Oscars-boxarna: verklighetsbakgrund, Meryl Streep och Nora Ephron som manusförfattare (i sin debut). Den fick dock bara nomineringar, inga statyetter.

Skaplig uppställning

Karen Silkwood jobbade på en fabrik för framställning av kärnkraftsbränsle, och var aktiv i fackföreningsrörelsen, och därmed obekväm för företaget samtidigt som hennes kollegor vänder henne ryggen då deras jobb blir hotade när hon strider för säkerheten. Hon blir kontaminerad upprepade gånger och man hittar även strålning i hennes egna hus. Hon upptäcker att företaget fuskar med sina egna säkerhetskontroller (ironiskt nog exakt samma fusk som företaget i Kina-syndromet ertappas med).

Den riktiga Karen Silkwood dog i en mystisk bilolycka när hon var på väg till ett möte med New York Times reporter. Omständigheterna runt olyckan diskuterades länge, eftersom många menar att det var företaget hon jobbade för som arrangerade den. Filmen följer henne fram till olyckan, och försöker visa henne som hon var-en person med både bra och dåliga sidor. Ensemblen är faktiskt fantastisk-Meryl Streep, Kurt Russel i typisk 80-talsform, och Cher. Jag har alltid älskat Cher som skådespelerska, hon borde ha ägnat sig helt och hållet till den karriären om du frågar mig. Mike Nichols lägger upp ett långsamt drama som handlar mer om människan Karen Silkwood än de politiska intrigerna, men det är ändå spännande och sevärt. Sen att verkligheten inte såg EXAKT ut som i filmen, det förstår vi nog.

Sannolikheten för att scenariot skulle hända: Återigen-det hände ju. Mer eller mindre. Företaget erkände aldrig att de fuskat med säkerheten, men betalade ändå ut ett mångmiljonbelopp i skadestånd. Go figure.

PU-237 (2006)

Scott Z. Burns-regisserad film som han gjorde för HBO, och det här är nog filmen du ska se direkt efter Chernobyl. Utspelar sig 1995 i ett sönderfallet före detta Sovjetunionen, där maffian och de som vill tillhöra maffian, är de som styr landet. En tekniker på en anläggning för tillverkning av kärnvapen blir utsatt för en dödlig dos strålning. Han försöker få de styrande på anläggningen att ge honom någon sorts kompensation, men får till svar att det var hans eget fel, att en internationell utredning kommer leda till ett driftstopp som drabbar alla, och att dosen han fick inte alls var så hög. Däremot får han sparken. Han undersöker själv hur hög dos han fått och upptäcker att den var tio gånger så hög som först uppgetts och inser att han kommer att dö. Då han vill säkra sin familjs framtid stjäl han plutonium och åker till Moskva för att sälja den på svarta marknaden, och där drar en parallell historia med några kriminella med egna bekymmer igång.

Filmen är hyfsat spännande men svärtan och realismen är utmattande-man inser redan efter några minuter att i den här filmen är alla möjligheter till ett lyckligt slut uteslutna, frågan är bara hur illa det kommer att gå.. Den mest kända skådespelaren är Steven Berkoff i rollen som gangsterbossen, annars är det ganska okända namn. Bakom kameran däremot fanns namn som George Clooney och Steven Soderbergh, båda som exekutiva producenter. Det som störde mig mest var att de envisas med att prata engelska med rysk brytning-varför gör man så ofta det i film? Vi fattar ändå att de är ryssar, filmen utspelar sig i Ryssland! Det kan också bli lite väl rått och Burns formar sina karaktärer väldigt endimensionellt-bästa figuren känns som Shiv (Oscar Isaac), den klantige men ambitiöse smågangster som försöker förmedla plutoniumet vidare och samtidigt lösa sina egna bekymmer.

Sannolikhet för filmens scenario: Tyvärr var det nog full pott på den. Vem säger att det som beskrivs här faktiskt inte hände?

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.