Us

Komikern Jordan Peele gjorde väsen av sig för två år sen när han regisserade en av 2017:s mest omtalade rysare – Get Out. Det var en film med nerv, överraskningar, budskap och som växte långt efter biobesöket. Nu när Peeles andra film är här, Us, som han också skrivit, regisserat och producerat vågar jag påstå att Peele som filmkreatör är här för att stanna. Get Out var ingen solitär lyckträff.

Familjen Wilson har stuckit iväg på semester, men när småtöntiga, skojfriska och charmiga pappa Gabe (Winston Duke) vill ta med familjen till stranden i Santa Cruz bubblar traumatiska minnen från frun Adelaides (Lupita Nyong’o) barndom upp till ytan. Minnen som filmen hunnit etablerat väldigt tidigt och som självklart spelar roll i handlingen. Us är tveklöst en s.k. “slow burn”. I mina ögon är filmen tydligt uppdelad i tre akter. Jag beundrar alltid en film som ger sig själv tid att etablera känsloband med karaktärerna vi skall följa, det brukar generellt löna sig.

Us ser till att upprätta alla fyra delarna av familjen Wilson innan terrorn släpps lös i formen av deras dubbelgångare, dessa arga, våldsamma och avundsjuka kopior som kallar sig själv de fjättrade. De må se exakt ut som Wilson-familjen men de är deras motsats vars existens formats av ett liv av begränsningar och misär.

Det är här, i den hem-invaderande akt två som jag började oroa mig över vad jag skulle tycka om filmen. Inledningen hade ju varit väldigt skicklig och övertygande. men plötsligt har jag svårt att svårt att ta kopiorna seriöst p.g.a. hur somliga av dem porträtteras. De är nämligen inte skrämmande, snarare  nidbilder till dubletter. Gabes spegelbild är ett rödklätt mänskligt muskeltorn som bara kan bröla och sonens primala beteende är också inledningsvis besvärligt att smälta. Men mitt bland dessa märkliga beteenden har vi också en av filmens höjdpunkter, nämligen Nyong’os fantastiska rollprestation som Adelaides reflektion Red.

Adelaide visar upp en stark beskyddande front för familjen samtidigt som hon gör allt i sin makt för att kväva sin rädsla och inre trauman. Red däremot är graciös, självsäker och i högsta grad en hotfull kvinna som glider in i familjen Wilsons sommarhus med vässad guldsax i hand. Storögt och uppsåtligt nyfiken söker hon efter sätt att terrorisera familjen. 

Hennes sätt att tala är egendomligt och smått hypnotiserande. Hon har en hes, viskande och raspig röst. Den upplevs som fruktansvärt ansträngd och lömsk. Reds stämma är som född ur en mardröm.

Jag är som sagt kluven till familjen Wilsons dubbelgångare och var under andra akten tveksam till filmens idé. Det kändes inte som den hade så mycket mer att erbjuda än billiga skrämseltricks. Jag har ju sett hur många som helst filmer av det här slaget innan. Och eftersom jag inte upplevde hoten som otäcka tappade filmen dessutom tempo och lite av mitt intresse. Men då är det tur att Us även har en tredje akt och att jag underskattade Peeles berättande. 

Medan akt två var våldsam men en dramaturgisk lågsäsong visar Peele i sista delen att han har väldigt mycket mer planerat för oss. Medan filmens nerviga stunder av jakt och förföljelse fortsätter inser jag att jag än så länge bara stått och stirrat på kaninhålet som Peele förberett istället för att bege mig djupt ner i det. Och mer än så vill jag egentligen inte säga. Många av filmens starkaste scener sker efter den här skiljelinjen. Det är dessutom kul att se en rysare som emellanåt väljer att slänga undan den annars väldigt överanvända genre-tropen klaustrofobi och mörker. Us väljer nämligen även att operera under bar himmel och i dagsljus, vilket känns uppfriskande och stilmässigt fräscht.

Det finns stunder i Us som är anmärkningsvärt effektfulla, där Peele använder audiovisuella trick med stor framgång. Detta är en film jag starkt rekommenderar att man faktiskt ser i biosalongen eller åtminstone i ett hem med surround-högtalare då både ljudposition och den stundtals uppskruvade volymen gör sitt för att bidra med stämningen. En av filmens bästa scener är både visuellt explosivt elegant och audiellt förödande. Ljudbilden är oerhört viktig och musiken är där för att förstärka intryck och känslor. Peele har på nytt hämtat in Michael Abels som gjorde musiken till Get Out, och de olycksbådande noter hans ljud-team har lagt grunden för några rejält nervkittlande sekvenser. De förvanskar och perverterar även klassiska hiphop-toner och gör något fullkomligt oförglömligt av det hela. Filmens genomgående tema om dualitet framgår tydligt i filmens soundtrack.

Lupita Nyong’o i rollen som både dubbelgångaren Red och Adelaide Wilson.

Många vill likna Peele med regissörer som Alfred Hitchcock, M. Night Shyamalan, Steven Spielberg och till och med Stanley Kubrick. Regissörer som visat prov på att de behärskar mysterier, skräck och ryseri. Men Peele är sin egen typ av regissör. Han har bildat en egen profil genom att smälta samman komik, skräck och samhällskommentar på ett sätt de övriga inte gjort samtidigt som han har en visuell och skapande stil som är upplyst, lekfull och förtjusande enerverande.

Peele är väldigt skicklig på att just enervera. Hans styrka ligger inte i sann terror eller genuin spänning utan hans omfång ligger någonstans mellan “försiktigt obekväm” till just “enerverande”. Det gör han unik i sitt gebit men det kan också vara hans stora svaghet. Men även om skräcken i sig inte alltid är Peeles starka sida kompenserar han det med en ständigt växande intrig, ett öga för detaljer och ett lekfullt strösslade av ledtrådar, perspektiv och varsel. Det är dessa element som gör Us värd att ses en extra gång.

Filmens avslutande akt är vad som i slutändan avgjorde betyget för mig. Jag satt och var allvarligt oroad att jag skulle bli besviken halvvägs in i filmen men det suddades ut helt när intrigen tätnade. Så för mig hade filmen en låg punkt men jag har hellre en dal i en films mitt än en film som inte kan leverera ett tillfredställande slut. En hel rulle kan förstöras om slutet gör mig besviken men så är inte fallet med Us. Istället avslutas Us både audiovisuellt explosivt och härligt suggestivt.

Us har biopremiär fredagen den 22 mars 2019.

Komikern Jordan Peele gjorde väsen av sig för två år sen när han regisserade en av 2017:s mest omtalade rysare - Get Out. Det var en film med nerv, överraskningar, budskap och som växte långt efter biobesöket. Nu när Peeles andra film är här, Us, som han också skrivit, regisserat och producerat vågar jag påstå att Peele som filmkreatör är här för att stanna. Get Out var ingen solitär lyckträff. Familjen Wilson har stuckit iväg på semester, men när småtöntiga, skojfriska och charmiga pappa Gabe (Winston Duke) vill ta med familjen till stranden i Santa Cruz bubblar traumatiska minnen från…

Review Overview

Betyg

80

About Alexander Cederholm

Alexander Cederholm
37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

One comment

  1. Bra text Alex! Gjorde mig sugen på filmen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com