Ur arkivet: The Warriors (1979)

Japp, ni har fattat det rätt – jag hade inte sett filmen ”The Warriors” tidigare. Filmfenix avdelning ”Ur arkivet” går, som ni säkert känner till, ut på att vi betar av de där filmerna som stått och samlat damm i bokhyllan med plasten på, som man kanske köpt som fjärde film i en ”ta 4 betala för 3”-rea, eller för att fylla igen de tomma fläckar man har i sin filmkatalog. För mig gällde det sista.

En av de få saker jag kände till om den var att Twisted Sister tog en albumtitel från en berömd replik från filmen (”The warriors….come out to playyyy-hay….”). Jag såg aldrig ”The Warriors” när jag borde ha sett den . Jag har haft känslan av att de flesta som talar varmt om den nu är de som är i ungefär min ålder (40+) och såg den när de var cirka 14. Jag missade den då, och har känt att jag säkert inte kommer att förstå storheten i den, 40 år efter premiären och nästan lika länge sedan som den var en kultsuccé på hyrvideo. Det där har faktiskt skavt lite. Så nu tog jag tillfället i akt och skar upp plasten och satte mig ner för utbilda mig. Förväntningarna var inte höga, jag hade dessutom precis blivit förvarnad om att ”den inte åldrats med välbehag”.

Jag måste nog säga att jag tycker att den faktiskt HAR åldrats med viss charm. Det beror nog på att jag inte hade sett den tidigare – om man fullkomligt älskade den som tonåring så kan det kanske vara annorlunda. Men utefter förutsättningarna så har den mycket som talar till dess fördel. Storyn är enkel men fängslande – de 100 största gatugängen i New York ingår en vapenvila för att samlas och lyssna på ledaren Cyrus som föreslår att de ska slå sig ihop för att ta över staden. Precis när han sålt in idén blir han skjuten, och det lilla gänget The Warriors får oförtjänt skulden. De måste därefter ta sig genom New York till Coney Island medans stadens alla gäng jagar dem. Enkel idé som också genomförs väl. Manuset och regin är ändå ganska tight och filmen flyter på utan att det blir tråkigt.

Men det är förmodligen inte manus och regi som gjort The Warriors till en, ursäkta mig för att jag använder det förhatliga ordet, ”kultfilm”. Den låga budgeten, de fantasifullt utsmyckade gängen och flirtarna med de då aktuella trenderna, och de duktiga men ändå i de allra flesta fall totalt okända skådespelarna – allt har en ambition som smittar av sig. Man kan riktigt känna hur precis alla inblandade i inspelningen känner att det här kommer att bli något bra.

Gängen i Hässelby ser inte ut så här. Tyvärr.

Det är förmodligen en helt annan film än den Paramount (knappt) betalade för. De ville exploatera det sena 1970-talets fascination och rädsla för gängkriminalitet (tur att vi har gått vidare från det!), och köpte in rättigheterna till Sol Yuricks bok och gav regiuppdraget till Walter Hill. Yurick skrev boken för att han reagerade på den romantiserade och fantasifulla skildringen av gatugängen i West Side Story, och skrev en hårdare och mer realistisk historia, från sin verklighet som socialarbetare. Paramount köpte boken just för att de ville ha en rå och realistisk film, men fick en film som….okej, låt oss riva av det här plåstret nu då, är ganska camp. Vilket också är vad som gör den så speciell. Gängen gör i stort sett inga brott, det är egentligen mest män som hänger tillsammans, i fantastiska kreationer: mimare, pimps i rosa outfits, rullskridskoåkare, skinheads i röda hängslen. Slagsmålen är sällsynta, men ganska snälla – trots att den längsta fighten står mellan gäng beväpnade med basebollträn så är det inga sönderslagna huvuden vi får se, det är välkoreograferade men snabbt klippta slagsmål där egentligen själva våldet är mer antytt än exploaterat. Walter Hill verkar inte så intresserad av den biten – filmen handlar mest om att män gör saker tillsammans, gärna utsmyckade och uppklädda. Det är ingen revolutionerande iakttagelse att kvinnor inte är så viktiga i den här världen: förutom en statist i tunnelbanan i början av filmen dröjer det tjugo minuter innan en kvinnoröst hörs – och då är det just en röst och ett halvt ansikte, i form av en radio-DJ. Sen dröjer det tio minuter till innan nästa kvinna gör entré – Deborah van Valkenburgh i rollen som ”Mercy”. The Warriors kommentar på hennes entré är att sinsemellan fråga ”do you know what that is?”. Mercy hänger sen med The Warriors, av okänd anledning, trots att de mest verkar se henne som en jobbig lillasyster. The Warriors verkar inte så intresserade av tjejer – de riktar sin uppmärksamhet åt varandra. Under filmens start är det svårt att inte hitta en scen där killarna inte rör vid varandra – och naturligtvis är deras outfit läderkavajer med bar hud under. När de till slut får till det med tjejer är det först en förklädd poliskvinna i en park (Mercedes Ruehl, en av få kända namn i filmen, som här gör sin debut), och sen ett streetgang vid namn ”Lizzies” (really?), som såklart är lesbiska och bara gillrar en fälla för Warriors.

Jag är helt säker på att camp-faktorn förhöjer filmen, och utan den hade The Warriors aldrig blivit den succé som den blev. Jag tycker det är ironiskt att Sol Yurick skrev en bok som reaktion på West Side Story, och när den sen blir film, tolkas på det här sättet – för den är inte helt olik just den världsberömda filmmusikalen. Men det är såklart inte bara det. Filmen är som en saga, en förhöjd verklighet – alla fattar att livet på gatan inte ser ut så här, men det är en skön fantasi. Det är som en legend, en myt, som berättas, med fantasifulla fiender, lite som Frodo och Sam som måste ta sig genom fiendeterritorium. Till tonerna av ett fantastiskt soundtrack, måste jag också tillägga. Det första jag googlade efter filmen var vilka som gjort musiken, och det var få namn jag kände igen, förutom Desmond Child – men den rock-funkiga musiken andas verkligen New York och kunde inte passat bättre.

Är The Warriors värt ett köp och en genomtittning? Absolut! Den har en legend-status bakom sig, och trots att den kanske fått något av ett kultrykte runt sig, så var det ingen okänd film när den kom utan blev en stor succé på biograferna. Den överraskade positivt på mig som såg den för första gången, och jag tror även ni som håller filmen i ett nostalgiskt ljus kan se om den utan att vara rädda för att den ska ha förlorat sin charm.

Japp, ni har fattat det rätt - jag hade inte sett filmen "The Warriors" tidigare. Filmfenix avdelning "Ur arkivet" går, som ni säkert känner till, ut på att vi betar av de där filmerna som stått och samlat damm i bokhyllan med plasten på, som man kanske köpt som fjärde film i en "ta 4 betala för 3"-rea, eller för att fylla igen de tomma fläckar man har i sin filmkatalog. För mig gällde det sista. En av de få saker jag kände till om den var att Twisted Sister tog en albumtitel från en berömd replik från filmen ("The…

Review Overview

Film

Summary : En underhållande klassiker, väl värd en titt.

70

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.