Universal Soldier: Day of Reckoning

Då Jean-Claude Van Damme, Dolph Lundgren och Scott Adkins inte bankade skiten ur just varandra tillräckligt mycket i The Expendables 2 är de här tillsammans igen för mer.

John (Scott Adkins) vaknar upp från nio månaders koma med tydliga bilder kvar på näthinnan av hur hans fru och dotter mördades framför hans ögon. Han får förklarat för sig att mördaren är Luc Deveraux (Jean-Claude Van Damme), en död och upplivad ”Universal Soldier”, som leder en hel sekt med supersoldater. Han och andra soldater som Andrew Scott (Dolph Lundgren) har avlägsnat modulen som myndigheterna styrt deras hjärnor med, och mobiliserar numera under jorden för att slå tillbaka.

Givetvis tar John upp jakten på Deveraux, men i hans väg kommer bland annat den fortfarande hjärnkontrollerade Magnus (vitryske UFC-mästaren Andrei Arlovski), som tillhör nästa generation förbättrade UniSols. Då han inte minns något av vad som hände innan attacken träffar han flera personer som känner igen honom, men som han själv inte har något minne av. Av en kvinna som påstår sig varit hans partner får han veta att han kunde vara väldigt våldsam och han får även bevis för detta när han träffar en person med ett ”f.d. ansikte”. När ledtrådarna leder honom till en mycket närstående person förstår John att han inte längre kan lita på allt han trodde var sant.

Under den förra filmen, Universal Soldier: Regeneration, fanns det inte en minut av där jag inte önskade att regissör John Hyams far Peter (Timecop) hade skickat hem sin son från studion. Då är inte Peter Hyams ens en särskilt bra regissör, men då han var med som fotograf borde han kunnat läxa upp sin oduglige son. Nu när John klippt navelsträngen helt till denna film, tar han historien i fullständigt fel riktning. Finns det någon önskade sig att Deveraux skulle slå sina påsar ihop med Scott, så vi slipper den rivalitet som troligtvis gav fortsättningen på historien grönt ljus från början? Och på tal om ljus, önskade någon återkommande religiösa syner ackompanjerade av värsta sortens strobljus? Jag sätter fortfarande de två kanadensiska TV-filmerna med Matt Battaglia som Deveraux som de bästa efter Roland Emmerichs original.

Något som skiljer modern B-action från A-action är ofta en onödig råhet, som gör att du måste planera vilket sällskap du ser dem med. Regeneration uppfann en smutsig värld av ond bråd död, kanske för att särskilja sig från vedervärdiga Universal Soldier: The Return och dess plastiga 90-talsestitik. Detta är den fjärde filmen i den officiella serien så kan man då inte ha lite kul med konceptet? Istället väljer man att avrätta en kvinna och hennes dotter innan i förtexterna, i en scen som för 20 år sedan stämplat filmen som exploitation. Varför kan man inte bara kidnappa frun och dottern nuförtiden? Ger inte det mer spänning än att man blåser skallen av dem? Sen gillar jag i och för sig att man i denna djupt barnförbjudna film även gått så långt med det nakna att man får se en fladdrande snopp, men det är mest för att den kompenserar alla sillisar.

Van Damme ser precis ut som Onkel Fester men lyckas ändå toppa sitt fåniga utseende till slutscenen. Han säger typ ingenting och som skurk är det här ett rejält steg tillbaka mot Black Eagle-land, från den karismatiske ondingen han gestaltade i The Expendables 2. Tro inte att han är med mycket i filmen heller, men om man jämför med Dolph är han det. Jag kan inte säga mer om svenskens insats än att han knuffar folk genom lite väggar och dör snyggt, så lite är han med i filmen. Nej, liksom den förra filmen vansinnigt nog var en Andrei Arlovski-film (då man även klonar soldater nu är han med som en ny karaktär), är det här mindre vansinnigt en Scott Adkins-film. Jag gillar Adkins mycket sedan han spelade Boyka i Undisputed II och III, och har högljutt önskat honom fler huvudroller. Nu ångrar jag mig lite då han är lite väl okarismatisk både här och i filmer som Ninja. Jag trodde han skulle ta steget upp till Statham-nivå, men nu vete fasen. Glidtacklar, greppar och kastar bra – det gör han även här och han är det givna skälet till att strunta i min recension och ändå se filmen.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.