Twin Peaks: The Return – Limited Event Series

Efter den bortgångne Stanley Kubrick – är David Lynch den amerikanske filmskapare i modern tid jag håller som absolut högst. Ända sedan 70-talet har han ständigt fascinerat, underhållit och framförallt överraskat sin publik med surrealistiska verk med såväl starka mardrömsinslag som en närmast oefterhärmlig känsla för karaktärerna – och slutproduktionerna liknar egentligen inte något annat. Hans mest kända verk, TV-serien Twin Peaks, slog ned med buller och brak i början av 90-talet för att abrupt avslutas i en verkligt nervig cliffhanger efter cirka 30 avsnitt – och nu 25 år (!) senare fortsätter historien i Twin Peaks: The Return. Vansinnigt? Ja – men också typiskt för Lynch – nånstans.

Kunde någon ana när Laura Palmer sa ”Jag träffar dig igen om 25 år” till Agent Cooper i slutet av säsong två, att vi just 25 år senare skulle få en fortsättning på denna mytomspunna TV-serie? Med sin unika kombination av spänning, humor, mörker, absurdism och mystik – som hela tiden ackompanjerades av ett ikoniskt soundtrack av Angelo Badalamenti – är det i sanning en helt egen värld, fortfarande oöverträffad i sin originalitet. Det går nämligen knappt att överdriva Twin Peaks betydelse för TV-historien, och som möjliggjort att vi nu kan streama säsong efter säsong av högkvalitativa tv-serier på daglig basis – trots seriens plötsliga otillfredsställande slut.

Själva surret fanns dock hela tiden där. Ryktena om att Twin Peaks en dag skulle återuppstå. Med Internets framfart skapades en verkligt trogen fankultur som aldrig tystnade, och när högkvalitativa DVD-boxar med originalserien lanserades fann dessutom Twin Peaks en helt ny generation fans som också suktade efter mer. David Lynch och (ofta förbisedda) medskaparen Mark Frost hade slutligen börjat lurka i möjligheterna kring att återbesöka sin makabra värld och bolaget Showtime valde att haka med på tåget.

Efter allehanda strul, förhandlingar, omförhandlingar, förseningar om vartannat, avhopp och flera tragiska dödsfall bland skådespelarna bakom karaktärerna i originalserien – så dök ändå Twin Peaks: The Return slutligen upp i slutet av maj 2017 och självaste Lynch själv skulle dessutom regissera samtliga 18 nya avsnitt!

Något som såväl kittlade som oroade. Hade en så stor och aktad innovatör som David Lynch drabbats av det moderna ”återvinningssyndromet” där det ständigt skall petas på gamla franchises som borde ha lämnats i fred? Hur kan en återkomst till en serie likt denna – som förändrade hela plattformen för hur man producerar TV-serier – inte annat än bli ett grandiost magplask? Håll i hatten, det är ändå Lynch vi pratar om – och det kommer inte bli som någon någonsin kunnat föreställa sig – inte ens de mest inbitna fansen.

Innan du tar dig an Twin Peaks: The Return skall du ha klart för dig att du ska inte bara ha sett säsong ett och två, utan även långfilmen Twin Peaks: Fire Walk With Me från 1992 (som Lynch gjorde i stort sett själv utan Frost). Den filmen blev, oväntat nog, något av en superflopp då – buades till och med ut i Cannes – men har funnit sin publik med tiden och anses idag av många att vara ett av hans absolut största verk.

De mer glättiga inslagen från TV-serien var i princip nu som bortblåsta, och istället utforskade Lynch det totala mörker som hela tiden hägrat, nu när han inte längre var bunden till TV-mediets dåtida spelregler. Men tider förändras som bekant och Twin Peaks: The Return kör inte bara på i samma kompromisslösa spår som denna långfilm, utan tar det hela steget längre.

När jag utforskar Twin Peaks: The Return, nu för andra gången, slås jag av tanken av en ursinnig Lynch som på ålderns höst möjligen gått bananer över mytbilden som skapats kring hans 25 år gamla verk. Twin Peaks har sannolikt aldrig varit en historia om den hjältemodige, filosofiske och ständigt elegante Agent Coopers omåttliga förkärlek till livets enkla ting som korpsvart kaffe, hemmagjord körsbärspaj eller ankor i dammen (även om just citatstarke Dale Cooper var och förblev karaktären alla mindes och pratade om, och ständigt småmös åt).

Snarare är Twin Peaks en nattsvart historia om skrämmande demoniska väsen som attraheras av och som besätter människor – men kanske framförallt: om mäns fruktansvärda hat och våld mot kvinnor. Huvudpersonen är inte Cooper som det ständigt snackas om – utan den mördade Laura Palmer, en tonårstjej som försöker äga sin sexualitet under avskyvärda förhållanden. Ett incest- och ett övergrepps-tema löper genom serien som saknar motstycke i ångest – men  – Laura Palmer görs ändå aldrig till ett hjälplöst offer.

Jag vill inte gå in för djupt på handlingen i Twin Peaks: The Return då i mångt och mycket behållningen av denna nya serie är att upptäcka det själv. Kort sagt kan det sägas att ondskan från säsong ett och två av Twin Peaks, som utforskades vidare i den ogästvänliga staden Deer Meadow i Fire Walk With Me och som nu – visar det sig – spridits till andra delar av USA – och kanske även i övriga världen. Hur hänger det hela ihop, och hur började det? En död lemlästad kropp hittas till exempel i seriens första avsnitt under mystiska omständigheter – har den betydelse för något som hände för 25 år sedan i en helt annan del av landet? Vi som tittare antar ju det åtminstone.

Lynch utmanar inte bara TV-mediet utan även det konventionella filmberättandet med Twin Peaks: The Return. Han har själv kallat serien ”en långfilm uppdelad i 18 delar” och det finns egentligen ingen konkret avsnittsdramaturgi att tala om i något av avsnitten. De är snarare ett pågående, uppstyckat flöde av sekvenser av vignettekvalitet (något som utforskades redan i Fire Walk With Me) men som tillsammans bildar en ”större” dramaturgi. Det är ett återkommande grepp med att bygga upp förväntningar på vad avsnittet ska innehålla som sedan inte direkt infrias (möjligtvis senare) – men allt detta är en del av utmaningen i att finna det större perspektivet.

Risken med detta ovanliga upplägg är ganska påtaglig då Lynch ställer publikens tålamod på prov – inte vid ett utan åtskilliga tillfällen. Karaktären Dr Jacoby från originalserien spraymålar spadar i flera minuter när några sekunder hade räckt rent dramaturgiskt i en scen. En städare sopar ett pubgolv minst lika länge i en annan, och vi undrar förstås vad som försiggår – egentligen? Jag kom osökt att tänka på pilotavsnittet från 1990 när unga Audrey Horne sticker sin penna i en full kaffemugg och förnöjt sedan drar ut den så kaffet läcker ut över hela bordet. Symboliserar kaffet staden Twin Peaks? Symboliserar pennan som dras ut mordet på Laura Palmer – och symboliserar kaffet allt det mörka hos människorna som väller fram?

Twin Peaks är – som vi senare får veta – en småstad som blir som ett slags mikrokosmos, där skillnaden mellan hur man framställer sig själv och hur man faktiskt är – är monumental. Fungerar den utdragna scenen med soparen på ett liknande sätt som den med Audrey och kaffet? Jag sitter på en teori iallafall.



Det allra tydligaste
exemplet på seriens ovanliga upplägg är (kanske) i en utskälld (men ändå rätt rolig) scen ungefär halvvägs in i säsongen där Lynch ägnar cirka 10 minuter speltid åt att, i rollen som sin karaktär, FBI-chefen Gordon Cole, eskortera sin gäst till dörren som gör sig redo för att gå – men extremt långsamt.

Agenten Albert kommer in och ber artigt om en minut för att prata med Gordon om ett viktigt framsteg i fallet de jobbar på, och när damen drar ut på det hela till bristningsgränsen ser man på Albert hur otroligt mycket han kämpar för att hålla tillbaka frustrationen inombords. Alberts frustration växer och tittarens frustration växer. Varför lägga tid på fjams likt detta när det finns ett så rikt persongalleri att återse och dessutom ett nervigt mysterium som måste lösas? Det vilar förstås ett löjets skimmer över när Albert – som alltid sett rolig ut när han är som mest irriterad –  får symbolisera allmänhetens frustration, men först nu på riktigt.

Med allt detta nämnt (och tro mig – det finns betydligt mer okonventionellt berättande att upptäcka) så är Twin Peaks: The Return också ett av de djärvaste projekt som hostats fram inom ramen för vad vi refererar som film och TV. Scenerna är fullkomligt sprängfyllda med absurdistisk humor, galna infall som ständigt överraskar, men också tungsinta inslag – som såväl kittlar åskådaren, men också stundtals framkallar regelrätta mardrömmar.

Lynchs värld liknar ingen annan, och han håller sannerligen inte igen på ålderns höst. En helt egen värld som många dessutom kommit att älska – något som Lynch också tycks vara högst medveten om, då Twin Peaks: The Return innehåller oväntat många referenser till hans tidigare verk – allt från den skeva interiören vi känner igen från debutverket Eraserhead till den hotfulla blixtrande elektriciteten från Club Silencio i en av 2000-talets absolut bästa (och gåtfulla) filmer, Mulholland Drive. Jag tycker mig även skönja referenser till det i mina ögon underskattade svartsjukethrillern Lost Highway.

Vi bjuds på ett rikt, för att inte säga extremt, persongalleri i Twin Peaks: The Return. Mängder med veteraner från originalserien är med – förutom stjärnan Kyle MacLachlan i sin ikoniska roll som Agent Cooper även Mädchen Amick som Shelly, Dana Ashbrook som Bobby, Kimmy Robertson som Lucy, Harry Goaz som Andy och Michael Horse som Hawk – för att nämna ett fåtal. Även Everett McGill valde att avbryta sin pensionering för att återvända som ”Big Ed” Hurley, och till och med Catherine E. Coulson – som var dödligt sjuk i cancer mitt under inspelningen – gör sitt sista framträdande i sin största roll, den flummiga kultkaraktären Log Lady.

Vidare kommer en ansenlig mängd gästskådespelare med, antingen som återkommande karaktärer, men även sådana som dyker upp i “blink and you will miss it”-cameos; Laura Dern, Michael Cera, Sky Ferreira, Naomi Watts, Tim Roth, Ashley Judd, Tom Sizemore, Jennifer Jason Leigh, och även Eddie Vedder från Pearl Jam. Andra skådisar som vi känner igen från andra Lynchproduktioner är också med. Det är en helt utflippad rollista.

Ungefär ett år har gått sedan Twin Peaks: The Return hade premiär – här i Sverige på HBO Nordic – och jag kan inte komma på ett tillfälle sedan tidigt 2000-tal jag har varit så fullkomligt uppslukad av något på TV. Precis som förr i tiden, fick vi ge oss till tåls att få ett nytt avsnitt (oftast) med en veckas mellanrum, och i princip varenda ett levererade såväl förtjusning som totalgriller i hjärnroten.

Game of Thrones – säsong 8 (illa drabbad av spektakel-sökeri till ovälkommen bristningsgräns, enligt min blygsamma åsikt), gick ungefär samtidigt men för egen del kunde de avsnitten vackert vänta en stund till förmån för att kasta sig över Twin Peaks: The Return.

Om det finns något mindre positivt att säga om Twin Peaks: The Return, så tål det att sägas att här finns ett annorlunda – i mina ögon något kyligare – upplägg där den stilbildande musiken signerad Lynchfavoriten Angelo Badalamenti ersätts av långa – oftast obehagliga – tystnader och industriellt surrande. Lite synd för egen räkning då jag alltid älskade i synnerhet den delen av Twin Peaks, där musiken fick nästan verka som en helt egen karaktär i storyn. Nu är det andra spelregler – Lynch har helt klart lämnat sin comfort zone.

Musik finns det dock gott om och när den väl används märker man av det rejält. Rollistan med artister som bidragit är minst lika imponerande som listan med skådisar – även här återkommer bekanta ansikten som nya – åtminstone för staden Twin Peaks. Det vore lite tradigt att räkna upp dem rakt uppochned, så min åsikt är att tittaren gör bäst i att upptäcka själv under resans gång.

Sammantaget är att nya Twin Peaks: The Return – med alla dessa olika beståndsdelar – fortfarande är en serie som är fullständigt oefterhärmlig på alla punkter – vare sig det kommer till karaktärer, filmfoto, miljöer, scenuppbyggnad eller den gamla originalserien för den delen. Visst är den bisarr på gränsen till det obegripliga men samtidigt överdådigt originell, och en djupt personlig skildring av de egendomliga företeelser som lurar bakom fasaden i den amerikanska småstadsidyllen.

Twin Peaks: The Return i en mening? Djärv och skicklig men knappast lättsmält. Lynchs totala besatthet för groteskerier gör den både mastig och oförglömlig. Precis som redan nämnda Stanley Kubrick är David Lynch en mästare på att kontinuerligt leverera svårsmälta bilder som bränner sig fast – men han innehar också (liksom Kubrick) förmågan att i nyckelscener bygga upp en förtätad närvaro där vi kan identifiera oss med huvudpersonernas känslor. I dessa scener tränger en stark känslosamhet fram. Här finns en mycket intensiv empati som också borrar sig in i bröstet på publiken – något som åtminstone jag tror är beviset på att Twin Peaks funnit så många trogna fans genom årens lopp.

Hur är då Twin Peaks: The Return i egenskap av hemmedia (som också lät vänta på sig)? Fullkomligt fenomenal – och väntan var värd varenda sekund! Ljud och bild är i närmast toppklass. Lynch har övergett den klassiska celluloidfilmen för att helt övergå till att filma digitalt – men låt inte det avskräcka då blurayutgåvan bjuder på otroligt fina färger, svärta, kontrast och detaljer som är en ren fröjd att beskåda, och med Dolby TrueHD 5.1 även en fröjd att höra. Med dagens teknik blir det knappast bättre än så här och skall du äga Twin Peaks: The Return är det absolut värt att gå den extra milen och uppgradera DVD-spelaren till en blurayspelare om du av någon anledning ännu inte gjort det.

Att man haft den djupt trogna fanskaran i åtanke när man producerade blurayutgåvan märks också av ordentligt. För det första kan tittaren välja att se varje avsnitt för sig, eller foga samman vissa delar i långfilmsformat om hen så önskar. Extramaterialet är sedan otroligt omfattande – de första diskarna är relativt blygsamma med några korta vinjetter och promo-material från Youtube som användes i marknadsföringen innan serien sändes, men i de två sista diskarna av de totalt åtta tar det fart på allvar med en till synes oändlig laddning med bakom-kulisserna-material.

På näst sista skivan, den sjunde, finns den utmärkta halvtimmesdokumentären A Very Lovely Dream: One Week in Twin Peaks av Charles de Lauzirika. På denna skiva finns ytterligare två fascinerande halvtimmesdokumentärer, av skådespelaren Richard Beymer som spelar Ben Horne. Skiva åtta är dock den verkliga guldgruvan – då Lynch gett den egendomlige filmaren Jason S totalt fria händer till att filma i bakgrunden under hela produktionen. I totalt 10 avsnitt får vi över fem timmars bakommaterial med Lynchs regimetoder med sina skådespelare i främsta fokus. Närmast otroligt, då vi Lynchfans vid det här laget är väl medvetna om att Lynch aldrig gör kommentarspår och sällan ger intervjuer om sina verk – så en så pass intim inblick som denna är sannerligen en höjdpunkt om någon. En Agent Cooper-”tummen upp” till denna utgåva!

Nu när resan som det ändå innebar att uppleva Twin Peaks: The Return är slutligen till sin ände – så är det inte utan en rätt stor portion vemod, tål det att medges. Visst prövade serien tittarnas tålamod vid flera tillfällen, men i ärlighetens namn är detta också något som är typiskt för Lynch, och tur är väl det – någonstans ändå. Mellan varven bjöds vi dessutom på något som var helt otroligt och saknar motstycke, och framförallt – kunde man inte för en sekund lista ut hur nästa steg närmare mysteriets lösning skulle ta sig.

Sällan har en fullpoängare känts så lika självklar, åtminstone från min sida, till ett så kompromisslöst och djupt personligt verk som detta – och tankegångarna klänger sig kvar en lång stund efter att serien slutat sändas. Bättre än så blir det knappast inte, om jag får säga mitt. Twin Peaks kommer fortsätta ha ett långt, långt liv.

Efter den bortgångne Stanley Kubrick – är David Lynch den amerikanske filmskapare i modern tid jag håller som absolut högst. Ända sedan 70-talet har han ständigt fascinerat, underhållit och framförallt överraskat sin publik med surrealistiska verk med såväl starka mardrömsinslag som en närmast oefterhärmlig känsla för karaktärerna – och slutproduktionerna liknar egentligen inte något annat. Hans mest kända verk, TV-serien Twin Peaks, slog ned med buller och brak i början av 90-talet för att abrupt avslutas i en verkligt nervig cliffhanger efter cirka 30 avsnitt – och nu 25 år (!) senare fortsätter historien i Twin Peaks: The Return. Vansinnigt? Ja – men också typiskt för Lynch – nånstans.…

Review Overview

Betyg

100

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com