Twin Peaks – ett återbesök

Jag var femton år när Twin Peaks gick på tv och jag kommer ihåg att det var en blandad känsla när jag såg serien. Det fanns saker jag gillade, det fanns sådant jag ogillade. Men jag kommer också ihåg att jag var i den där perioden i livet där jag hade lite svårt att göra saker som mina föräldrar gjorde. Så att de satt som klistrade framför rutan påverkade helt klart mitt omdöme om serien.

Efter det har jag aldrig sett om serien. En av orsakerna har varit att väldigt många jag känner har pratat om hur bra den är och hur mycket de älskar den. Jag har känt att gå tillbaka till något som då var femton tjugo år gammalt med en förväntning kommer inte sluta bra. Mest för att mycket från den tiden inte alls är lika bra idag, det rosaskimrande nostalgifiltret som vi har på så många saker ifrån vår ungdomstid skapar oftast illusion av hur bra saker och ting var. Men också för att jag kände att jag inte riktigt var det där stora fanet som så många andra. För mig var Twin Peaks för tidigt, det var först tre kanske fyra år senare som mitt intresse kring film och tv skulle ta fart på allvar. För mig är snarare Arkiv X den stora serien som sög in mig totalt.

Men nu när det har gått över tjugofem år och säsong tre kommer så bestämde jag mig för att se om de två första säsongerna och köpte dem på blu-ray. Så tillsammans med min flickvän som är stort Twin Peaks-fan begav jag mig till delstaten Washington ett par mil söder om den kanadensiska gränsen igen. En sak jag vet är att jag inte såg alla avsnitt när serien gick på tv, jag fastnade som sagt var aldrig för serien på allvar då. Så några saker såg jag för första gången med egna ögon, sedan är det svårt att minnas vad man sett och vad man fått mata till sig genom åren i form av bilder och klipp då serien är så kultförklarad och har så många fans.

En sak som jag idag på en gång märker är hur lik en modern tv-serie den är. Twin Peaks är verkligen en föregångare när det gäller hur man använder kameran och klippning på ett sätt som påminner mer om film än tv. Innan Twin Peaks så var det mycket statiska scener och kameran skulle inte synas. Här är det tvärtom. Den är påtaglig i flera scener och man arbetar med den för att skapa känslor. Det gör också att det är lättare att se om serien då den inte känns lika gammal.

Det är också en serie som är en föregångare när gäller hur man berättar en historia. I Twin Peaks så berättas en historia under flera avsnitt och saker ting får inget avslut på det sättet som vi traditionellt är vana vid när det gäller tv. Det skapar en annan dynamik mellan karaktärerna och historien. Här får vi följa med på en resa där det inte alltid är klart om och när vi kommer att komma i mål, eller vad målet är. Det skapar också en känsla hos mig som tittare att jag vill veta mer. Idag är detta format ganska vanligt men när serien kom var det något banbrytande på många sätt.

Det jag gillar med serien är stämningen och den oftast mörka baksidan av en idyllisk småstad. Allt är inte som det verkar och ondskan är oftast bara en bit bort, lurandes i skuggorna. Det finns gott om övernaturliga saker i Twin Peaks och det förstärker känslan och skapar en ännu mer tät atmosfär. Det fungerar bra tillsammans med de stora tallskogarna kring staden och den ambivalens som finns mellan en mysig småstad och det mörkret som lurar. Jag var inte riktigt beredd när jag satt mig ner för att se om serien på hur mörk den faktiskt var. Genuint otäck under vissa scener. 

Detta är något som jag har diskuterat med mina arbetskamrater också, folk som var tillräckligt gamla för att komma ihåg serien. Och här märks ett tydligt och intressant mönster. Bland mina vänner som är intresserad av film är hypen för säsong tre stor och många talar sig varmt om framförallt säsong ett. Men bland mina kollegor är intresset minst sagt milt. Dels vet man knappt om att säsong tre skall komma. Sedan nämns ord som ”konstig”, ”knäpp”, ”alldeles för skruvad för mig” när man diskuterar serien. Det som jag gillar med serien är något som de hade svårt för när den gick, när David Lynch suddar ut gränslandet mellan verkligheten och det övernaturliga och låter dem bli ett.

Det finns en diskussion som pågår om säsong ett vs säsong två, där många säger att säsong två är betydligt sämre. Jag håller inte med men jag förstår argumentet. Den första säsongen är bra sju avsnitt och det är en väldigt kraftig atmosfär genom dessa avsnitt, något som den första halvan av säsong två behåller. I varje fall fram till Lauras mördare avslöjas. Här börjar problemen för mig.

Dels får jag känslan av att tv-bolaget ville att Twin Peaks skulle bli en långkörare och la sin näsa alldeles för mycket i blöt. Det skapar en väldigt ojämn känsla genom hela andra säsongen. David Lynch själv ville tydligen inte att Lauras mördare skulle avslöjas men bolaget ville ha ett avslut. Windom Earle och hans historia är inte alls lika intressant och har alldeles för många hål i sig. När man börjar syna han och Coopers historia finns det alldeles för många oklarheter och brister vilket gör att den inte känns trovärdig.

Sedan har vi hela utfyllnadsdelen med alla såpahistorier. Det känns som någon tittat på ett par avsnitt Dallas eller Falcon Crest för mycket innan han satte sig ner för att skriva manus. Alla sover med alla, folk som är döda kommer tillbaka, det är dubbelspel, falska löften och ingen litar på någon. Det blir också väldigt påklistrat och känns inte som något som tar historien eller serien framåt. Josie är en intressant karaktär men allting runt henne blir för mycket. Sedan har vi hela sidohistorien med James som känns som en helt annan serie totalt. Det är sådant saker jag har svårt för, när bolaget gjort något för att kunna återkomma till i senare säsonger men som bara rann ut i sanden.

Något jag har ännu svårare för är när humorn kommer in i det hela. Lite humor är bra och vissa saker fungerar fint, som när Dick Tremayne och Andy kämpar om att få bli pappa till Lucys barn. Men andra saker känns så malplacerad, som hela Nadine och hennes minnesförlust. Jag har mycket svårt för denna historia och hur mycket tid den upptar. Den har inte åldrats på ett bra sätt överhuvudtaget. Sådant kunde man ha tagit bort med gott samvete. Och Benjamin Hornes kollaps hade man kunna plocka bort i samma veva.

För det finns många saker under säsong två som jag gillar. Hela Maddy Ferguson historien och hur hon påverkar James och Donna. Denise Bryson och bröderna Renault. Det är saker och ting som känns som det fungerar i den världen som Twin Peaks finns i och för ändå säsongen framåt på en meningsfullt sätt. Men jag kände mig väldigt kluven när jag sett klart säsong två. För alla bitar som var bra, spännande och intressanta fanns det minst lika många som jag kände för onödiga och inte passade in. Jag kan se att tv-bolaget la sig i för mycket och att David Lynch inte kanske fick ha sin vision ifred.

Därför hyser jag också hopp för säsong 3. Att gå över till kabeltv innebär att Lynch och Frost får fria tyglar och kan göra något som är mer av deras serie. Samtidigt med tanke på vad Lynch är kapabel till är det frågan om det är bra eller dåligt. Lika mycket som jag gillar honom och hans filmer så är det ändå hans tankar och idéer i koncentrerad form. Här blir det 18 timmar av det. Men det skall bli mycket intressant att följa.

About Pär Wirdfors

Skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com