Twin Peaks – Definitive Gold Box Edition

She’s dead… Wrapped in plastic…

Den inverkan som Twin Peaks haft på TV-serier, filmer och populärkultur i allmänhet är så stor att det nog inte riktigt går att begripa. Att utredningen av mordet på en ung kvinna i en liten stad där den ena karaktären ständigt är lite märkligare än den andra, skulle kunna göra så stort avtryck var det nog ingen som trodde, trots att det var David Lynch som låg bakom projektet. Drygt 20 år senare pratas det fortfarande om den och den dyker ständigt upp på listor över de bästa eller mest betydelsefulla TV-serierna någonsin. Den får ständigt nya fans som lär sig älska den trots att de inte var med då det begav sig, framför TV’n under det tidiga 90-talet där väntan på nästa avsnitt var olidlig. Det är tveklöst en serie som har något alldeles speciellt.

Att få uppleva den på DVD var länge något som spökade, då det dröjde plågsamt lång tid mellan släppet av första och andra säsongen. Nu pratar vi om flera år. När allt slutligen fanns tillgängligt, var det inte utan att boxarna kändes som en besvikelse, nästan helt utan intressant extramaterial och ett trött lågbudgetkänsla över sig. Det dröjde sedan ytterligare några år innan denna samling släpptes, med båda säsongerna samlade under samma tak och åtminstone lite mer godis att ta del av. Jag väntade med att köpa den till priset gått ner och det där rätta suget att faktiskt se om serien infunnit sig. Sedan, när det väl var dags, kändes det helt rätt att även recensera den.

En av tankarna med serien var att den skulle kännas mer som en film än som TV och det lyckas man verkligen med. Anslaget är minst lika mycket något som man skulle kunna ha sett på bio, både i foto, klippning och musik, något som sitter direkt under de första minuterna av pilotavsnittet. Och vilka första minuter det är! De femton minuter från det att Pete gett sig ut för att fiska efter introt, till det att Leland fått det tragiska dödsbudet är bland det bästa som någonsin gjorts. Det är sex plus av fem möjliga, minst. Melankoliskt, med den stundande sorgen gnagandes i varje ögonblick och samtidigt väldigt vackert. Redan här vet man att man ser något alldeles unikt, något man bara måste fortsätta se, något man bara måste ha mer av. De första avsnitten fortsätter i samma anda, om än kanske inte lika perfekta och tunga, medan vi lär känna fler av invånarna i staden Twin Peaks. Sedan vävs fler intriger in i berättelsen, på gott och ont.

Twin Peaks är en märklig blandning av deckare, såpa, skräckfilm och komedi där surrealistiska infall får lika stort utrymme som det mörka alla människor är kapabla till. Ständigt återkommande symboler som egentligen inte behöver betyda något, kärleksintriger som sockrats med den magnifika musiken och en mystisk mytologi som etsat sig fast i populärkulturen för alltid, utgör den magiska soppa som omöjligt kan lämna någon oberörd. Mitt i allt detta finns även små scener som hör till det mest mardrömslikt obehagliga som någonsin filmats, utan att för den skull vara olämpliga för tv. Stämningen är fullkomligt unik, oftast hypnotiserande. Det borde egentligen inte hänga ihop så bra som det gör, något som förmodligen är ungefär lika delar skicklighet som tur, med tanke på hur många olika författare och regissörer som varit inblandade i serien. David Lynch tillskrivs ofta det mesta av äran, men faktum är trots allt att han, främst under andra halvan, var frånvarande och egentligen bara dök upp för att regissera det avslutande avsnittet.

En inte ovanlig åsikt är att Twin Peaks börjar suveränt, för att sedan spåra ur och vara mer eller mindre usel fram till ett minst lika dåligt slut. Jag håller såklart inte alls med. Första halvan av serien, fram tills det att ett viktigt avslöjande görs, är löjligt bra. Visst kanske vissa av sidointrigerna inte är de allra bästa, men samtidigt har den röda tråden med mordet på Laura Palmer ett sådant sanslöst sug, att det ändå inte spelar någon roll. Lynch hade tydligen ursprungligen en idé om att mördarjakten egentligen bara skulle vara en katalysator för serien, för att sedan sakta försvinna in i myllret av övriga intriger, i något som skulle pågå under många långa år. Tanken behöver inte vara dum, men då får man inte skapa ett mysterie med sådan enorm dragningskraft att ingen av de andra intrigerna ens kan komma i närheten av att matcha den. När vi fått de allra flesta svaren och beger oss in i seriens andra halva, visar det sig hur oerhört viktig Laura Palmer var för att skänka någon form av sammanhållande drivkraft, för det börjar nämligen spreta rejält. Under kanske tio avsnitt kastas det in nya karaktärer och nya mer eller mindre ointressanta intriger, där väl kanske James märkliga äventyr med en gift kvinna är det värsta skräckexemplet, utan att man får något att hålla fast i. Det blir märkbart sämre och inte alls lika engagerande, men tack vare det fantastiska karaktärsgalleriet där man redan förälskat sig i de allra flesta, hålls ändå intresset uppe tillräckligt. Sedan kliver Lynch in och regisserar finalen med sådan kraft och genialitet att man är beredd att förlåta allt som inte varit speciellt bra. Sammantaget sett blir det då ändå den bästa TV-serie som någonsin gjorts, trots dess brister.

Inför denna recension såg jag om serien i sin helhet för kanske fjärde eller femte gången, där jag genom åren säkert har ungefär lika många oavslutade försök att tackla den på diverse TV-kanaler. Man hittar alltid något nytt att gilla eller ogilla eller fundera på. Den här gången slog det mig hur fantastiskt roligt allt som Major Briggs säger är, framförallt när han pratar med sin son Bobby. Jag tyckte heller inte lika illa om Richard ”Dick” Tremayne som jag gjort tidigare, utan kunde ha rätt kul åt hans löjeväckande snobberier. Samtidigt måste man väl även tyvärr konstatera att vare sig Peggy Lipton som Norma eller James Marshall som James är speciellt lyckade, även om jag givetvis aldrig skulle kunna tänka mig några andra i rollerna. Någonstans måste jag även nämna hur karismatisk Kenneth Welsh är i en roll som bindgalen psykopat under seriens andra halva. Det finns som sagt var mycket att hämta i Twin Peaks, trots att karaktärerna inte alltid är speciellt nyanserade eller att intrigerna knappast kräver mer tankekraft än Rederiet för att hänga med i.

Det första jag kastade mig över bland extramaterialet var de borttagna scenerna, trots att jag hört att de knappast skulle tillföra något. De gör de inte heller, men när man sett serien så pass mycket som jag gjort känns det ändå lite spännande att se något helt nytt. Det man bland annat kan utläsa av dessa är en eventuell tråd om att Audreys lillebror Johnny skulle få större utrymme och kanske ha någon form av hemlighet i sitt förflutna. På samma skiva som dessa hittar man även inspelningsscheman, noteringar om scenerier och utdrag ur manus. Kuriosa av marginellt intresse, men samtidigt inget jag hade velat vara utan.

A slice of Lynch är ett samtal kring serien på ungefär en halvtimme, där David Lynch, Mädchen Amick, Kyle McLachlan och John Wentworth minns tillbaka. Inspelat på ett murrigt café, lyckas det vara precis lagom konstruerat, utan att för den skull kännas krystat eller löjligt. Lynch leder samtalet och är minst lika varm som klurig, med en hel del intressanta anekdoter på lager. Mycket av det som berättas har åtminstone jag redan hört, men det gör inte så mycket när formatet känns så ärligt och kärleksfullt. Det lyckas även vara precis lämpligt långt.

En kvartett välproducerade featurettes döljer sig under samlingsnamnet Secrets form Another Place. Där ges vi inblickar i tillkomsten av piloten, av första säsongen, av seriens musik samt den andra säsongen. Samtliga är väl värda en titt, även om en del av informationen från A Slice of Lynch upprepas. Flera av huvudpersonerna är med och berättar, däribland Mark Frost, Michael Horse, Sheryl Lee, Richard Hoover, Catherine Coulson och många fler. Förmodligen något jag kommer se om flera gånger.

När serien var som mest i ropet gjorde naturligtvis Saturday Night Live en sketch i ett avsnitt, där Kyle McLachlan agerade gästvärd. Med bland extramaterialet är hans inledande monolog, samt en sketch där han givetvis spelar Dale Cooper. Kul som kuriosa och det bjuder faktiskt på några skratt, men inte det mest intressanta.

Tydligen anordnas det årligen en Twin Peaks-festival i trakterna där delar av serien spelades in och man kan fortfarande besöka exempelvis bron som Ronette kom gående på eller caféet som användes till The RR Diner. Vi får i en kort dokumentär följa med dit, träffa hängivna fans och bland annat ta del av en utklädnadstävling. Det är ungefär lika delar besvärande som behjärtansvärt att stifta bekantskap med extremt dedikerade personer, oavsett vad de fastnat för, men det fick mig att känna mig lite normalare. Till detta segment hör även en slags interaktiv karta över Twin Peaks, kombinerat med korta vinjetter från platserna där de spelades in och besöksadresser för den som känner för lite sightseeing.

Avslutningsvis finns det massvis med lull-lull i form av foton, reklam associerade till serien och en hel del annat av varierande intressegrad. Något att ta itu med på en extremt regnig dag, när man just sett färdigt serien för andra gången på kort tid. Samtidigt känns det ganska självklart att det ska finnas där som avrundning på extramaterialet som jag tveklöst är nöjd med, men som gärna hade kunnat få innehålla ännu mer. Några kommentarspår på utvalda avsnitt kanske?

Till sist David Lynchs egna sju ord, som sammanfattar hans syn på serien och som jag tveklöst kan skriva under på: ”I love Twin Peaks and it’s world”.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

One comment

  1. Håller med, bästa TV-serien någonsin! Fin sista bild där, man får rysningar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.