Tulpanfeber

Kragar, hättor, mantlar och blankt siden; den holländska guldåldern är tacksam i all sin måleriska skönhet att överföra på film. Tulpanfeber berättar i denna miljö en saga, nästan, om två unga kvinnor i olika våningar av ett hushåll och hur deras livsöden sent 1630-tal med överdrivna vändningar sammankopplas med en finansbubbla kring något så otroligt som tulpanlökar.

Ibland går det inte att recensera en film utan att nämna, om det nu har varit omskrivet, vissa problem under tillverkningen. Att en film kan befinna sig i förproduktion under flera årtionden är inte ovanligt, desto mer illavarslande att Tulpanfeber fått vänta cirka tre år mellan inspelning och biosläpp efter att premiärdatumet skjutits upp och skjutits upp. Om det har att göra med ett beryktat svalt mottagande vid testvisningarna kan undertecknad inte säga något om och även om slutresultatet kanske inte är något mästerverk är Tulpanfeber ändå en vacker, välspelad och känslosam film som ibland måste kämpa att ta tillvara på talangen som är inblandad. Alicia Wikander spelar här en liknande roll som i En kongelig affær och om filmens fördröjning har något som talar emot sig är det att vi sett henne gå från väldigt bra till superb sedan dess. Christoph Waltz, Holliday Grainger och Dane DeHaan fyller ut en gedigen och ibland eklektisk lista med skådespelare där Cara Delevigne, Zach Galifianakis och Judi Dench även dyker upp i biroller. Wikander och Waltz spelar det äkta paret Sophia och Cornelis Sandvoort: han ur Amsterdams rika köpmannaklass och hon ett fattigt barnhemsbarn som på sin skönhet och ungdom lyfts från armod till hans hustru – så länge som han tror att hon kan producera ett barn. Filmens berättarröst Maria (Grainger) är husets tjänarinna och samtidigt förälskad i fiskhandlaren William (Jack O’Connell).

Oförmögen att ge sin man en arvinge är Sophias framtid osäker tills en serie oförutsedda händelser lägger en väg ut för hennes fötter. Tulpanfeber har många drag gemensamt med Flicka med Pärlörhänge, både tidperioden, den förbjudna kärleken och måleriet. Sophia förälskar sig våldsamt i konstnären anlitad att föreviga hennes äktenskap – och han i henne. Deras affär likställs med den kortlivade och ogenomtänkta tulpanmanin där människor satsade alla besparingar och sin tid på att köpa och sälja pyttesmå knölar som sedan blommar vackert en vecka om året. Publiken får en hastig lektion i denna finansbubbla där de mest eftertraktade lökarna var de flerfärgade och strimmiga (detta uppstår i sin tur till följd av ett virus och var dessutom därför inte helt förutsägbart). Personerna i filmen tycks se en väg ut ur sina problem genom att spela och satsa för att få kapital att börja om. Flera sidokaraktärer kommer och går utan mycket att göra och tillför som mest en viss karisma till miljöerna. De får också ofta spela typer, för Tulpanfeber är den sortens historia som har mycket att tacka Shakespeare för när lager av förväxlingar, svek och bedrägerier byggs upp – och även komiken när Sophia och Maria springer runt och smäller i dörrar för att dölja vissa tillstånd. Den centrala kärlekshistorien känns i bland mjäkig och inte alltid helt väl uppbyggd men Tom Stoppards manus ger i alla fall skådespelarna repliker att tugga på även när man tycks glömma bort att visa vissa karaktärsaspekter. Främst av allt är Cornelis Sandvoort otillräckligt berättad, hur väl och mångfacetterad Waltz än spelar honom blir han aldrig så dominant som filmen hade behövt eller antyder. Historien ger ändå tillräckligt mycket för att till och med de mest överdrivna sammanträffanden ska kännas och det bränner till också när vi ser hur dessa feltolkade glimtar och val styr människorna bortom återvändo.

Kragar, hättor, mantlar och blankt siden; den holländska guldåldern är tacksam i all sin måleriska skönhet att överföra på film. Tulpanfeber berättar i denna miljö en saga, nästan, om två unga kvinnor i olika våningar av ett hushåll och hur deras livsöden sent 1630-tal med överdrivna vändningar sammankopplas med en finansbubbla kring något så otroligt som tulpanlökar. Ibland går det inte att recensera en film utan att nämna, om det nu har varit omskrivet, vissa problem under tillverkningen. Att en film kan befinna sig i förproduktion under flera årtionden är inte ovanligt, desto mer illavarslande att Tulpanfeber fått vänta cirka…

Review Overview

Betyg

60

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com