Trouble with the Curve

Clint Eastwood vänder tillbaka till skådespeleriet när det är dags för hans adept att ta sina första steg som regissör på egen hand. Här antar Eastwood rollen som en föråldrad talangscout för ett baseballag. Han är ifrågasatt, anses vara hopplöst efter i utvecklingen och är måhända passé. Kan han visa för belackarna att gammal är äldst?

Trouble 1Gus Lobel (Clint Eastwood) är talangscout för baseballaget Atlanta Braves. Trots att han betraktas som en legendar och genom åren fått fram en mängd stjärnor, så anses han nu ha blivit allt för gammal i gamet. Det är åtminstone vad en del av hans chefer och konkurrenter inom lagledningen tycker när han får en sista chans inför den kommande spelardraften. Men faktum är att Gus, rent fysiskt, verkligen är gammal. Han har lika svårt att se som han har att pissa på morgonen och detta återspeglas i hans humör. När spelarna som Gus tidigare hittat till laget börjar svikta, vädrar hans rivaler morgonluft och ser sin chans att bli av med honom för gott. Men det finns de på kontoret som känner till hans kapacitet med den suveräna näsan för talang och Pete Klein (John Goodman) fightas för sin gamle vän.

Trouble 2Pete inser dock att han behöver hjälp med att nå ut till en allt mer motsträvig Gus och kontaktar därför dennes dotter Mickey (Amy Adams), självklart döpt efter New York Yankees berömda storstjärna Mickey Mantle. Mickey är en mycket framgångsrik advokat som just nu dessutom är på vippen att bli delägare i advokatfirman, när hon tar beslutet att åka iväg på farsgubbens scoutresa till North Carolina. Det uppskattas inte alls av surpuppan Gus som gör allt för att få vara ensam och helst inte vill ha någon hjälp överhuvudtaget. Förhållandet mellan far och dotter är känsligt och komplicerat, och båda är lika envisa. När ytterligare en figur blandar sig i leken uppstår fler aspekter att handskas med för Gus och Mickey. Johnny är scout för Boston Red Sox och spelas av Justin Timberlake. Han var en gång en talangfull spelare som Gus hittat och lyft fram, men en skada satte stopp för spelarkarriären. När draften närmar sig och det är dags att utse lagens oerhört viktiga förstahandsval visar det sig att de båda scouterna har spanat in samma unga spelare. Johnny har dessutom noterat hur vacker Mickey är.

Trouble 3Regissören Robert Lorenz har arbetat med Clint Eastwood i närmare tjugo år som bland annat regiassistent och det märks såtillvida att hantverket känns gediget och stabilt, även om det visserligen är sentimentalt på sina håll. Frågan är om man ens skulle se någon skillnad ifall Eastwood själv varit filmens regissör. Det är dock välgjort, filmens olika spår blir aldrig hängande i luften och scener lämnas inte heller i drypande tårfyllda avsked. Lorenz verkar ha anammat Eastwoods lågmälda stil och även skapat ett stort förtroende mellan regissör och skådespelare. Det är snarare det något trista manuset som gör att Trouble with the Curve inte lyfter riktigt som drama. Det känns för snällt, förutsägbart och saknar tempo emellanåt. När det kommer till själva sporten baseball så fungerar de scenerna i stort sett rätt så väl. De känns både trovärdiga och ibland precis tvärtom, men saknar helt realismen och nerven som man till exempel hittar i Moneyball, som jag eventuellt borde ha gett ett lite högre betyg.

För det mesta stör jag mig inte alls på dialogen trots att den, utöver Gus grymtande lustigheter, är lite väl lättsam. Men när både familjen Kardashian och Ice-T namedroppas blir det onekligen både tragiskt och irriterande i överkant. Sång- och dansmannen Justin Trousersnake har visserligen inte fått någon karaktär att bita i och även hans repliker balanserar stundom verkligen på gränsen för vad jag klarar av. Det här är inte på långa vägar hans bästa filmroll och det gäller egentligen samtliga skådespelare i birollerna. De gör inte mer av sina karaktärer än vad man kan förvänta sig i en sådan här stillsam film. Amy Adams lyser klarast i rollen som ung självständig kvinna och är den som fungerar bäst överlag och då särskilt i samspelet med Eastwood. Hon får nästan stå för balansen mot det tunga gubbväldet på egen hand, men klarar det som alltid galant.

Trouble 5När det kommer till Clint Eastwood så brottas jag först med tankar huruvida han håller och kommer till slut fram till att jag innerst inne inte kan låta bli att tycka om honom som skådespelare och att oavsett hur han uttrycker sig privat, så förblir han en personlig favorit både på vita duken och i registolen. Gus Lobel är en slags lightversion av Walt Kowalski från Gran Torino. En vresig karaktär som fräser ur sig one-liners på löpande band och som Eastwood säkert kan leverera i sömnen med nattmössan neddragen över ögonen. Vad Trouble with the Curve hade varit utan just honom i huvudrollen vill jag inte ens veta, men förmodligen vad till exempel As Good as it Gets hade varit med någon annan än Jack Nicholson. Jag är glad över att Clintan ännu inte dragit sig tillbaka från skådespeleriet, vilket han utannonserade efter Gran Torino.

Trouble 6Trouble with the Curve är oftast bara mysig. Filmen viker inte av från Hollywoodformeln ett smack och tar kurvorna precis som man förväntar sig. Det behöver naturligtvis inte betyda att en film är skräp, men visst manifesteras detta galet tydligt just här. Ändå sitter jag och ler åt ett förutsägbart slut som är lika fånigt som mitt leende, vilket mitt sällskap inte är sen att tala om för mig med några ord om Spielberg insprängda. Relationen mellan far och dotter är det centrala i filmen och sporten de älskar får fungera som fogmassa mellan de krackelerade bitarna när saker och ting ska redas ut. Trots att det finns sorgliga inslag så får egentligen ingenting av detta någon riktig edge, vilket får den att passera som en snäll och harmlös historia för de flesta som bara är ute efter något lättsmält. För mig brukar det alltid fungera att coola ned sinne och maggrop med en sådan här film om jag har sett något riktigt tungt eller smärtsamt nyligen. Trouble with the Curve är just sådär retfullt lagom som jag för det mesta ogillar och försöker undvika, men ändå behöver ibland.

Extramaterialet är tunt och det serveras blott två korta ryggdunkar-featuretter som tillsammans klockar in på lite drygt tio minuter.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.