Treme – The Complete First Season

New Orleans har av någon anledning alltid varit mitt drömresemål. Kanske var det timmarna jag tillbringade framför Gabriel Knight-spelen på som ung som väckte min fascination för en stad som verkar vara något unikt. Häftig arkitektur, spännande kulturblandning och en musikscen som även om den inte hör till det jag vanligtvis lyssnar på, ändå känns lite cool. Sedan kom den där jävla orkanen Katrina och förstörde stora delar av staden 2005 och även om det inte gjort att jag ändrat uppfattning eller önskan, så känns det ändå lite typiskt. När jag hörde talas om Treme och att den utspelas i just New Orleans tänkte jag att jag måste se den, så lagom tills det att andra säsongen släpps för hemmabruk i Sverige har jag tagit mig an den första.

David Simon som skapade The Wire ligger bakom även Treme och det märks inte bara på att några skådespelare återvänder, utan även på att anslaget i stort handlar om att berätta om en stad eller stadsdel, genom karaktärerna. I The Wire var det en systematisk genomgång av korruptionen inom poliskåren, hos politikerna och de orättvisor som detta medför på flera olika plan, även om den antog formen av en polisserie. Visst florerar korruptionen hos beslutsfattare även i Treme, men det har inte alls samma framträdande roll, utan här kommer människorna och kulturen i första hand. Det blir väldigt mycket musik och tjurskallig lokalpatriotism.

Skådeplatsen är tre månader efter Katrinas framfart. Somliga har återvänt efter evakueringen, andra hoppas kunna göra det snart, medan en del aldrig lämnade staden. Hus är förstörda, löften om återuppbyggnad svävar fortfarande i luften och människorna har det inte helt lätt att komma på fötter igen. Den för staden så typiska kulturen slutar dock aldrig andas och kanske finns det hopp om att staden åter ska blomstra. Bland karaktärerna vi lär känna finns kämpande restaurangägarinnan Janette (Kim Dickens), universitetsprofessorn Cray (John Goodman) som via youtube försöker sätta press på politiker och hans hustru Toni (Melissa Leo), en hårt arbetade advokat vid det offentliga ämbetet. Vi träffar även trombonspelaren Antoine (Wendell Pierce) som desperat jagar gig, musikälskaren tillika dagdrivaren Davis (Steve Zahn) med sina ständiga visioner om hur kulturen åter ska blomstra och gatumusikanten Annie (Lucia Micarelli) som inte är helt lycklig i sitt förhållande. Tillsammans med en handfull andra utgör dessa karaktärer Treme, där deras öden sammanflätas och går isär, samtidigt som stadens framtid svävar i ett dunkel.

Tempot är behagligt lågt och serien nästan helt befriad från dramatiska klichéer eller övertydligheter. Berättelsen fokuserar på människorna och deras lilla kamp i vardagen, något som helt naturligt blandas upp med musik. En av förhoppningarna med serien har tydligen varit att öka intresset för New Orleans, genom att visa upp mycket av dess kultur, något som ibland nästan får det att kännas som en reklamfilm. Att även en del musiker, däribland Steve Earle, Dr. John och Elvis Costello dyker upp bidrar till en onödig Band Aid-känsla, även om det samtidigt skänker lite autenticitet. Sedan kan jag tycka serien saknar fokus, det spretar lite för mycket åt olika håll, med en jakt på en efter stormen försvunnen ung man, frustration över myndigheternas likgiltighet och de mer personliga små bekymren uppblandat med musiken. Kanske ambitionen varit lite för hög, eller så krattar man helt enkelt gången inför kommande säsonger. Sett i ljuset av vad som eventuellt kommer längre fram är det mycket tänkbart att detta är en invändning jag kommer få revidera när serien är avslutad.

En del av karaktärerna är lätta att tycka om och engagera sig i, som exempelvis LaDonna (Khadi Alexander) i sin ångest över en försvunnen släkting. Även Antoine, trots att han är en notorisk otrogen slarver, har någon form av varm, bufflig medmänsklighet över sig som är spännande att följa. Mest briljerar nog ändå Melissa Leo, som advokaten som vill hjälpa de utsatta i större utsträckning än vad de själva vill ha hjälp. Sedan finns det de som inte fungerar lika bra, där Steve Zahn är det bästa exemplet. Han når inte alls fram i en lite väl grovt tillyxad Jack Black-liknande typ, utan vare sig nyanser eller riktig skärpa. Jag blir heller aldrig riktigt klok på indianhövdingen Albert Lambreaux spelad av Clarke Peters. Med tanke på hur mycket tid vi ändå tillbringar med honom, får vi inte veta mycket mer än att han är en tjurig gubbe som håller fast vid principer in absurdum, utan att det egentligen utvecklas. Återigen kan detta vara något som blir tydligare längre fram i serien. Det finns en känsla av att detta är karaktärer som mår bästa av att sjuda i långkok över minst en säsong, innan man riktigt kan säga något om dem, även om jag knappast tror att Zahn kommer hinna bli en bättre skådespelare för det. Man kan dock ställa sig frågan hur lång tid en tv-serie egentligen ska få på sig att utveckla historier och karaktärer innan man kan början anklaga den för att vara stillastående?

Jag gillar ändå Treme, åtminstone till stor del. Den har potential, den känns omsorgsfull och undviker de allra mest slitna konventionerna i dramaserier. Dock behöver den fokusera, spreta lite mindre och inte förlita sig lika mycket på att man ska häpna över hur exotiskt allt som har med New Orleans att göra är. Om dessa saker rättas till under den andra säsongen kan det bli riktigt, riktigt bra.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.