Treme – Säsong 4

maxresdefaultSlutet är här. I denna fem avsnitt korta säsong når berättelsen om människorna i New Orleans och deras kamp efter att orkanen Katrina slog till, sitt slut. ”This city won’t wash away. This city will never drown.”

Jag har haft förmånen att även få se och recensera de tre tidigare säsongerna: Säsong 1, säsong 2 och säsong 3. Det är inga överdrivna spoilers i någon av dem, men jag skulle samtidigt inte rekommendera att man läser recensionen på en säsong som kommer efter den man själv eventuellt sett. Egentligen kan ni skippa att läsa alls och istället börja titta istället.

safe_image.phpI denna lilla avrundning som av någon anledning inte ens är hälften så lång som någon av de tidigare, fortsätter lunken i samma takt som tidigare. Annie tvingas ta ställning till hur mycket hon är beredd att kompromissa med sin musik för att ha chansen att nå så långt som hon kan. Cancern som drabbade Albert i föregående säsong vill inte släppa taget om honom, något som tillsammans med en hans egen tjurskallighet drabbar hela familjen. Janette lämnade vad som verkade vara hennes stora chans i restaurangbranschen då verkligheten visade sig vara något annat, men på kuppen förlorade hon dessvärre rätten att använda sitt eget namn. Istället börjar kärleken mellan henne och Davis att spira igen, även om han lider av en 40-årskris som verkar leda till livsavgörande beslut. New Orleans verkar ändå vara på väg att resa sig och husen börjar nästan vara beboeliga igen.

Bernette  working, she's going to miss Lund GrasTrots att jag inte i någon av de tidigare recensionerna delat ut konsekvent höga betyg, känner jag nu när allting är över att summan av serien i helhet är betydligt större än dess beståndsdelar. Jag har under det halvår som gått sedan jag såg den tredje säsongen och kände mig lite besviken, kommit på mig själv med att längta efter avslutningen. Någonstans har det lugna tempot, det omsorgsfulla skissandet av karaktärerna och mängden med musik vuxit till något större. Treme är inte riktigt vad man är van vid, utan har sin egen distinkta identitet som jag med tiden lärt mig tycka allt mer om. Nej, det är inte samma odiskutabla mästerverk som David Simons tidigare serie The Wire, men det är fortfarande något riktigt bra.

Kids tell Batiste that Cherise's boyfriend was shotDet jag sakta insett är att kärnan inte handlar om något sylvasst dissekerande av en hel stad fullt av allmängiltig samhällskritik, utan att den snarare är en slags hyllning till envisa eldsjälar. Oavsett om det handlar om musik, mänskliga rättigheter eller mat så står Treme till hundra procent på samma sida som människorna som verkligen brinner för sin passion. Karriär eller kärlek eller sociala relationer kommer i andra hand och det gör ingenting. Serien tar dem i försvar och menar att utan dom kommer vi ingenstans. Det finns en obotlig optimism och tron på vad en människa kan åstadkomma och samtidigt en ganska bister skepsis på hur mänskligheten fungerar. Politisk korruption, byråkratisk tröghet och cyniska marknadskrafter får en rejäl släng av sleven, utan att det för den skull blir predikande. De sista minuterna av denna fjärde säsong andas otroligt mycket framtidstro, trots att det hunnit hända en hel del elände sedan serien startade.

868d303a25f93b1863e2c45f2c361bc1Skillnaden mellan säsongerna är hårfin och egentligen handlar det om ett enda långt skeende, utan givna punkter som får bölja fritt. Under de 38 avsnitt som det sammanlagt blev har hundratalet låtar framförts. Vissa karaktärer har kommit och gått, rört sig i bakgrunden under en period eller försvunnit för alltid. För mig är de starkast lysande stjärnorna Melissa Leo som männiorättsadvokaten Toni Bernette och Wendell Pierce som trombonspelaren Antoine Batiste. Leo får representera både sorg och någon form av rättvisa, men gör det hela tiden återhållsamt. Pierce gör sin halvstrulige Homer Simpson-liknande karaktär som vi känner igen från The Wire, men fyller Antoine med så mycket kärlek att han på något vis blir hela Tremes själ och hjärta. Annars är den mest musiken och den lågmälda regin som kommer att vara det jag minns mest. Helt plötsligt känns det ändå som en serie jag någon gång kommer att återvända till och se i sin helhet igen.

LaDonna tends to her barVill man bada i musik och annan New Orleans-kultur, men precis som jag är lite för dålig på att resa någonstans, fungerar Treme som ett behagligt alternativ. En behagligt mjuk serie i stillsamt tempo som inte blundar för livets allra mörkaste sidor, men samtidigt tillåter en att hoppas på något bättre runt hörnet så länge man bara fortsätter att göra det man verkligen älskar.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.