Transformers: Devastation

Den aldrig sinande rivaliteten mellan Optimus Primes Autobots och Megatrons Decepticons får en skjuts när jordens öde än en gång sätts på spel. Megatron får tag på medlen för att cyberforma (alltså motsatsen till att terraforma) Jorden och han avser inte att missa chansen att en gång för alla förgöra allt organiskt liv på planeten. 

 tfd2

Platinum Games har många bindgalna hack and slash-spel i sin katalog. Bayonetta, Metal Gear Rising och Wonderful 101 är några av deras kändaste titlar och alla som spelat något av dem vet att det rör sig om fightingfester i hyperfart där combos och respons är nyckeln till överlevnad. Att de skulle ta sig an Transformers var oväntat men långt ifrån oförståeligt; det rör sig trots allt om gigantiska robotar som oftare än inte tycks ha goda anledningar att puckla på varandra. Så är fallet även denna gång, fast om jag ska vara helt ärlig känns berättelsen om att hela vår planet ska förvandlas till en gigantisk maskinpark mer spännande i teorin än den blir i händerna på Platinum Games. Till skillnad från själva spelet är berättelsen en riktig vilopulsförsäkring som aldrig lyckas utmana eller förvåna.

Transformers-Devistation-3

Lyckligtvis har staben av speldesigners och art directors många år av erfarenhet burit frukt på ett annat sätt än manusförfattarnas. Det är en cel-shade som sitter bättre än på Sly Coopers och Borderlands bästa dagar, utan användargränssnittet skulle man lätt kunna ta det för en tv-serietolkning av Transformers. Färgerna är härliga och varma som på tecknad film och det är först när det blir närbilder på robotarnas ansikten som jag tycker mig skymta de skeva och fula polygonerna som alltid retat mig i de ovan nämnda spelen. Den lilla fulheten kan jag dock leva med. Spelet slänger direkt in mig i händelsernas centrum och väldigt snart har jag med hjälp av fyra olika Autobots och Dinoboten Grimlock lärt mig grunderna för hur jag ska ta mig an allt motstånd som Megatron kan tänkas slänga mot mig. Det handlar om att veta när det är läge att attackera, undvika eller kanske förvandla sig till ett fordon. Samtidigt förstår jag att jag aldrig kommer bemästra dessa tekniker till den grad spelet antyder är möjligt. Uppdragen i sig är i princip alltid ”slå ner jättemånga robotar” eller ”slå ner en jättestor robot” vilket självklart blir enformigt efter ett tag – även om det nästan hela tiden introduceras nya fiender. Men samtidigt så är det uppenbart att Platinum Games poäng inte är att skapa det mest ombytliga spelet utan deras ultrasnabba våldsfantasier utmynnar mer i en tävling mot mig själv än en storslagen berättelse. Min insats betygsätts efter varje avklarat uppdrag och behållningen ska ligga i att ständigt förbättra och tills slut fullända min teknik. Det sköna är att det nästan likt Dark Souls eller Bloodborne, trots deras många olikheter med detta spel, går att säga exakt var jag gjorde fel och vad jag borde ha gjort istället, sällan kan mitt nederlag skyllas bort på dålig speldesign. För den spelare som älskar hack and slash och har ork och vilja finns här väldigt mycket spel att ta sig an. Jag själv ser tyvärr inte behållningen av att spela igenom samma uppdrag flera gånger, även om det låser upp nya vapen till mina robotar.

transformers-devastation-06-700x393

Överhuvudtaget är föremålshanteringen ganska ointressant och osmidig rakt igenom spelet. Det finns ett stort antal olika föremål som faktiskt går att använda mitt under strider men för att göra det måste spelet pausas och menyer ska klickas fram genom på ett långt ifrån intuitivt sätt. Jag hittar nästan lika mycket vapen som i ett Diablo men jag kan måste ta mig till huvudbasen för att beväpna mig med dem, och väl där är det ändå oöverskådligt vad som skiljer de olika släggorna, yxorna och gevären åt och vilket som för nästa uppdrag skulle kunna vara ett bra val. I basen kan jag även uppgradera mina Transformers och vapen, köpa mängder av föremål och välja mellan de fem olika robotarna: Optimus Prime, Bumblebee, Sideswipe, Wheeljack och Grimlock. Varje Transformer spelas på ett relativt eget vis och jag kan se att deras olika förmågor säkert kan passa till olika spelare. Samtidigt kan jag inte släppa känslan av att vissa specialförmågor är så mycket sämre än andra att roboten i sig nästan tappar relevans.

Transformers-Devastation-2

Spelet är snyggt och fightingmekanikerna är knivskarpa. Även om det är ett något enformigt spel vars story verkligen lämnar mycket att önska kan jag inte sluta spela det med ett leende på läpparna. Det är häftigt att styra Optimus Prime mot de oändliga fiendestyrkorna allt medan de Japan-klingande gitarrsolona skriker över vidderna, och när en kombo sitter på plats är det en extremt tillfredsställande känsla. Tyvärr känns det inte alltid som ett lika stadigt som det vid en första anblick verkar men för att vara ett licensspel på Transformers är det en otroligt stark upplevelse.

Den aldrig sinande rivaliteten mellan Optimus Primes Autobots och Megatrons Decepticons får en skjuts när jordens öde än en gång sätts på spel. Megatron får tag på medlen för att cyberforma (alltså motsatsen till att terraforma) Jorden och han avser inte att missa chansen att en gång för alla förgöra allt organiskt liv på planeten.    Platinum Games har många bindgalna hack and slash-spel i sin katalog. Bayonetta, Metal Gear Rising och Wonderful 101 är några av deras kändaste titlar och alla som spelat något av dem vet att det rör sig om fightingfester i hyperfart där combos och respons…

Review Overview

Betyg

70

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.