Topplista: Fem filmer jag lipar till

Man ljuger mest troligt, både för sig själv och för andra, om man påstår att ”det finns inte en enda film jag ens varit nära att gråta till”. Kom igen, så känslokall är väl ingen? Sedan ifall man sitter med en tom blick när det dyker upp en sorglig scen eller om tårarna sprutar är självfallet helt individuellt. Jag har i vilket fall blivit blödigare med åren märker jag, och bestämde mig således för att rannsaka mig själv för att komma underfund med vilka som, för mig, är de sorgligaste scenerna jag har sett. Som ni kommer märka är det inte Dear John (2010) och liknande jag har plitat ner i denna eminenta, om än korta, lista, utan det är lite annat. Observera att listan innehåller rejäla spoilers, och kanske främst riktar sig till ni som sett filmerna i fråga, så läs på egen risk.

 

Léon: The Professional (1994)

Léon (Jean Reno) är en lönnmördare av rang som älskar mjölk och japanska fredsliljor. Relativt tidigt i filmen börjar han ta hand om sin granne, 12-åriga Mathilda (Natalie Portman), vars familj blivit ihjälskjutna av DEA-agenten Stansfield (Gary Oldman). Mathildas högst önskan är att, precis som Léon, bli en lönnmördare så hon kan hämnas sin familj. Bångstyriga Léon går motvilligt med på att träna henne, men under denna praktik utvecklar de en far-dotter-relation som ger Léon en annan syn på livet. I filmens slutskede hjälper Léon Mathilda ut ur ett lägenhetskomplex omringat av FBI, S.W.A.T. och hela klabbet och lovar dyrt och heligt att han kommer ut kort efter henne. Skottskadad men iklädd en S.W.A.T.-mundering ser denna plan ut att fungera när Léon hittar fri lejd genom en bakväg/källare. Ända tills Gary ”Jim Gordon”Oldman dyker upp bakom och skjuter honom i ryggen vill säga. Det klipps i sinom tid till Léon, med blod rinnandes ut ur munnen och allmänt sönderpepprad, som ligger en ynka meter från friheten och livet med Mathilda. Dock får Oldman bli varse om vad ordet ”karma” betyder. Ni som sett filmen vet vad jag menar.

Gråtnivå: 3/5

 

Landet för längesedan (1988)

Den här filmen såg jag många gånger som snorig sju- och åttaåring, men jag tror banne mig att det var 20 år sedan jag såg den senaste gången. Kort och gott handlar filmen om en större hord dinosaurier som söker en oas som kallas för ”Great Valley” – ett av få ställen på jorden där det finns gott om både grönska och vatten. Filmen kretsar främst kring ett gäng långhalsar, där den ena får ett barn som hon döper till Lillefot. I ett par händelserika sekvenser dyker både en ”vasstand” (Tyrannosaurus Rex) upp och attackerar Lillefots arma mamma samtidigt som en jordbävning dyker upp. Lillefots mamma stryker tyvärr med, men hinner precis innan hon dör prata med sin lille son i en scen som får Dear John och dylika filmerna att liknas vid Killinggänget-sketcher. Det enda jag minns hur jag reagerade var att jag bävade när scenen närmade sig och att jag ibland spolade förbi den. Skulle jag se den idag hade jag mest troligt suttit och gråtskakat med hakan i knäna och armarna runt smalbenen.

Gråtnivå: 4/5    

 

Terminator 2: Judgement Day (1991)

Jag behöver knappast dra storyn, utan jag hoppar direkt fram till scenen. Vilken det är? Slutscenen givetvis. Sarah Connor (Linda Hamilton) har under nästan hela filmen inte litat en sekund på terminatorn, och vem kan beskylla henne för detta då hon i The Terminator (1984) då hon blev jagad av en nästan exakt likadan Arnold Schwarzenegger-robot? I slutet, för att få ett ordentligt slut för kärnvapenattacken som kommer ske i augusti 1997 (framtiden det vill säga), måste terminatorn ta död på sig själv också i en scen som alltid orsakar en form av glansighet i undertecknads ögon. John Connor (Edward Furlong) börjar storlipa då han ser terminatorn som sin bäste vän och, beklagligt nog, som den far han aldrig haft. Sarah har här mjuknat rejält och när terminatorn sneglar mot henne räcker hon fram handen, varpå de skakar hand i ett skede där hon har ändrat sin uppfattning om honom tackar honom för den uppoffring han faktiskt gör. Sedan hissas han ner i det flytande stålet medan en spektakulär musikslinga liras och det sista man ser av kungterminatorn är en hand som knyts och en tumme som pekar rakt uppåt.

Gråtnivå: 3/5

 

Sagan om Ringen (2001)

I dessa tre filmer finns det scener där tårarna är nära och gåshuden täcker kroppen så en tredjedel vore nog. Jag nöjer mig just nu med scenen där Boromir (Sean Bean) stupar. Efter att ha försökt knycka ringen från Frodo (Elijah Wood) kommer dock krigaren Boromir på andra tankar, och det sista i livet han gör är att försvara Merry (Dominic Monaghan) och Pippin (Billy Boyd) från att bli kidnappade av den anstormande Uruk-Hai-armén. Tyvärr lyckas inte denna heroiska, sista ansträngning, och till råga på allt stupar Boromir på kuppen med tre pilar i sin lekamen. Under sina sista andetag, som spenderas med Aragorn (Viggo Mortensen) ber han om ursäkt för att han försökte ta ringen från Frodo samt att han har svikit alla. Här ska vi komma ihåg att Boromir och Aragorn under nästan hela filmen är bittra kombatanter, i varje fall från den förstnämndas sida, eftersom Aragorn är den rättmätiga arvingen till Gondors tron medan Boromir, som är son till gubben som ”vaktar” tronen tills vidare, inte är det. Under sina sista andetag rannsakar Boromir sig själv, lägger undan deras gamla groll och levererar ”I would have followed you my brother. My captain. My King.”, varpå tårarna inte bara rinner på Aragorn.

Gråtnivå: 4/5

 

Armageddon (1998)

Här är en av filmerna jag har på min guilty pleasure-lista, faktiskt. Av någon anledning känner jag själv att jag behöver försvara mig med det så fort jag pratar om den här filmen. Jag gillade den skarpt redan när den kom för 20 år sedan, och gör det fortfarande. Filmens sista del är dock en gråtfest utan dess like, och till råga på allt så är det pass många sammanlänkade scener som bidrar till att det mer eller mindre känns som en evighet innan filmåbäket är slut. Det börjar när Bruce Willis karaktär suger tag i AJ (Ben Affleck), som drog det kortaste strået och måste stanna kvar på asteroiden för att spränga kärnvapnet manuellt, och skickar tillbaka honom in i luftslussen och säger ”It’s my turn now. Kort sammanfattning: AJ ska gifta sig med Willis dotter Grace (Liv Tyler) och har väl egentligen inte den gode Bruceans välsignelse. När AJ gormar och fräser att det är hans jobb svarar Willis ”You take care of my little girl now. That´s your job”. I scenen kort därefter tar han farväl av sin dotter via en gammal variant av Skype varpå kommande scen är den när Willis trycker på avtryckaren och spränger hela asteroiden. Här någonstans bölar jag som en medelstor, brunstig älgko. Men det tar tyvärr inte slut där, för när man tror att man börjat hämta sig, efter de landat på jorden igen, kommer Chicks (Will Patton) son springande (som han egentligen inte får träffa som hans exfru via rättsliga åtgärder sett till) och kastar sig i armarna på honom och Wille Sharp (William Fichtner) kliver fram till Grace och ber att få skaka hand med dottern till den modigaste man han någonsin mött. Jag vet i ärlighetens namn inte varför jag reagerar som jag gör, men tårarna rann första gången jag såg den på hyr-VHS 1998, och senast jag såg den var det ännu värre. Kanske beror det på att jag själv har en dotter och kan relatera? Tack och lov arbetar jag inte med oljeborrning.

 

Gråtnivå: 6/5

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren
En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com