Tomorrow You’re Gone

Tomorrow You’re Gone är en förvirrad soppa till film. En mörk, mystisk och lite arty-doftande soppa som är för dålig för att ens slösa bort fyndiga formuleringar på.

Tomorrow you´re gone 1Den våldsamme Charlie Rankin (Stephen Dorff, Somewhere, Officer Down) släpps ur fängelset efter fyra år men har ingen avsikt att vända blad och byta livsstil. Vi får istället en vag antydan om han är ute efter hämnd på någon som lurat honom. En skurkaktig bekant vid namn Buddah (Willem Dafoe, Antichrist, The Hunter) ger honom ett uppdrag som enklast kan beskrivas vid ett beställningsmord, men i själva verket är betydligt mer komplicerat än så. På gränsen till obegripligt faktiskt, även om det rör sig om en tidigare tjänst som Buddha nu vill se återgäldad.

Tomorrow you´re gone 2Efter att vi fått ta del av tristessen beträffande hur Charlie våndas av att umgås med sig själv, träffar han porraktrisen Florence (Michelle Monaghan, Due Date) på en buss. De dras till varandra, men varför? Hon har fina skor och vill ha honom men Charlie, som nu kallar sig Samson, är inte alls lika intresserad av hennes nakenhet. Rösterna i Charlies huvud och synerna han ofta ser av sig själv i bisarra situationer, blir jobbiga att leva med och han gör sitt bästa för att försöka dölja detta för Florence, inte minst när de hemma i hennes soffa tar en titt på en av hennes stönfyllda filmer. Han försöker istället koncentrera sig på uppgiften han fått och detta tar honom och Florence ut på en road trip för att möta mörkret som ligger över honom. Kan hon rädda honom från hans alltmer depraverade tillstånd?

Tomorrow you´re gone 3Tomorrow You´re Gone vill vara en svår och snygg thriller som slött inspirerats av känslan och stilen av film noir, men inte alls lyckas. Istället ingjuter regissören David Jacobson (Down in the Valley, Dahmer) samma trötthet i kroppen som efter att man sett en usel Stephen King-filmatisering. Och mycket riktigt så är även denna film bokbaserad, titeln lyder då Boot Tracks, och är skriven av manusförfattaren Matthew F. Jones. Trots att Willem Dafoe bara bjuder på sig själv i några få minuter av screentime, är skådespelarna inte alls lika dåliga som filmen i helhet. Ingen övertygar visserligen nämnvärt och många roller är dessutom så snabbt passerande att de knappt får en chans, till exempel Tara Buck (som spelar Ginger i True Blood). Tyvärr går det inte att rekommendera filmen till någon. Jag hittar egentligen ingenting att gilla med den, förutom ett par låtar med Screamin’ Jay Hawkins och Hasil Adkins, varav den förstnämndes ”I hear voices” är talande för huvudkaraktärens primära trubbel.

Tomorrow you´re gone 4En av många knepiga detaljer med Tomorrow You´re Gone är Charlies förflutna. Tydligen har han hela livet fantiserat om att slå ihjäl folk, vilket gör att han hela tiden måste lägga band på sig och tvingas slå bort tankar istället. Det verkar fungera hyfsat, men till slut blir det naturligtvis dags att göra upp med demonerna i såväl psykologisk mening som fysiska sådana. Det är en väldigt luddig och urtråkig film som av tusen skäl aldrig blir intressant, men allra mest eftersom man inte får veta något konkret om varför Charlie beter sig märkligt. Att försöka begripa en uppenbarligen knäpp människas motiv ger ingen payback till tittaren den här gången, för sedan slutar nämligen filmen lika abrupt som denna recension.

 

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.