Filmfenix Filmrecensioner och mycket mer | Vi brinner för film Tom och Jerry har återupplivats flera gånger sedan sextiotalet. Varje gång har någon bestämt sig för att gör något nytt som fört karaktärerna längre ifrån vad de från början var. Nu i Shiver Me Whiskers har man återgått till rötterna.
Karaktärerna Tom och Jerry behöver knappast någon introduktion och jag minns som barn hur jag satt framför TV:n med danska DR1 och kollade på de gamla Tom och Jerry-klassikerna som alltid avslutades med ”det var allt för den 25-öringen”. Serien från början var rak. Katten Tom får spö av musen Jerry på diverse finurliga sätt och det var allt som behövdes. Överdriven slapstick med förnedring som huvudingrediens. Tom och Jerry var aldrig vänner utan det var ett påfund som först provades på 60-70-talet. På nittiotalet kom kanske det som de flesta Tom och Jerry-älskare kallar den värsta synden, de lät karaktärerna prata i filmen Tom and Jerry: The Movie.
I Shiver Me Whiskers eller Landkrabbor med morrhår som den svenska titeln är har man återgått till Tom och Jerry från 40-talet, putsat bort diverse skavanker som rasistiska stereotyper och moderniserat utan att förstöra grundidén. Berättelsen utspelar sig i piratmiljö vilket ger gott om utrymme för Tom och Jerry att puckla på varandra på finurliga sätt. En skattkarta i flaskpost och tre piratbröder som kämpar om samma skatt utgör ramberättelsen som är tämligen enkel. Kartan har en förbannelse över sig och en glödande dödskalle leder piraterna mot skattön. På det engelska ljudspåret kan man glädjas åt att Mark Hamill gör dialogen till den glödande dödskallen.
Innehållet hade fungerat på 10 minuter men dras ut till 70 minuter. Några minuter för länge för min smak, men 8-åringen är grundligt road när karaktärerna springer, jagar varandra och faller ner för saker. För oss vuxna finns några roliga skämt också med pirater som pratar med endast ”yarrr”-ljud och papegojor som måste översätta vad de egentligen säger. Inte ens piraterna förstår vad piraterna säger.
