Titans säsong 1 & 2

Teen Titans är en av mina favoritserietidningar någonsin. Jag gillar kombinationen av tonåringar som försöker hitta sig själva tillsammans med superhjältar. Oftast har Teen Titans också haft mogna och intressanta historier som berättas. Både Marv Wolfman och Geoff Johns historier har varit några av de bästa som DC gjort under de sista 40 åren. Så när DC bestämde sig för att göra en tv-serie såg jag fram emot att se den. Men efter två säsonger är det tveksamt om jag kommer att se mer. Häng med så skall jag berätta varför.

Idag så finns det en strömning inom superhjältegenren, framförallt på tv och streaming att man skall göra mer ”vuxna” serier. Bort med tramset och tajta färgglada dräkter. Det skall vara mörkt, skitigt och blodigt. Hjältarna skall vara i konstant underläge och kämpa för att vinna. Titans (som serien fått heta) tar detta tills sitt hjärta och gör svärtan till sitt mantra. Det börjar lovande med Raven och hennes fosterfamilj. Raven har alltid varit den mest komplicerade och mörkaste karaktären i Titans och det är inte konstigt att hennes karaktär brottas med ett mörker inom sig.

Sedan möter vi Dick Grayson som Robin och här märker jag att serie vill vara mer vuxen än serien. Blodet stänker när Robin tar ner några skurkar och både ben och armar knäcks. Det är som att seriens producent vill säga ”titta vilken mörk och vuxen serie det är!”. Fast jag får exakt motsatt känsla. Hade jag varit 18 år kanske jag tyckt det varit coolt. Nu känns det överdrivet för Dick Grayson inte är en sådan karaktär. Jason Todd kanske men inte Dick. Det är här serien börjar gå snett för mig. Alla karaktärer är mörkare versioner av sig själva. Starfire som alltid varit den positiva kraften i Titans är visserligen bad ass här men också en översexualiserad person som betydligt mer douche bag än hon någonsin skulle vara i serien.

Jag vet, detta är en serie baserad på serietidningen och måste inte vara en exakt kopia. Och Geoff Johns var en av producenterna. Så jag valde att lägga min oro till ro och ser första säsongen. Och gradvis blev det bättre och bättre. Karaktärer introducerades och utvecklades. Alla kändes som steg framåt under säsongen och även om det inte var perfekt så blev det i varje fall en rejäl förbättring mot de första avsnitten. Raven börjar nå sin fulla potential och säsongen avslutade på en spännande cliff-hanger.

Tyvärr blev inte säsong 2 det lyft jag hade hoppats på. Snarare tvärtom. Det är samma mörka grubblande över saker som i den första säsongen. Ja det kan vara intressant med en mörkare serie där alla hjältar är bristfälliga personer som tvingas jobba med sitt mörka förflutna. Med stora krafter kommer stort ansvar och så vidare. Och hur mycket tid kan vi spendera i dåtid för att förklara varför alla hjältar i filmen är komplicerade personer med mycket stigma. Andra säsongen handlar om att acceptera den man är och på sätt bli en bättre person av sig själv men den tar alldeles för lång tid på sig att göra det.

Och ännu mer frustrerande är att vi nu är två säsonger in och vissa karaktärer har fortfarande bara skrapat på ytan av vad de kan vara. Det känns som vi vill ha en serie med en grupp superhjältar som tar sig an stora faror och vi får ett gäng hjältar som knappt har koll på sina förmågor och spenderar mer tid att grubbla och se allvarliga ut än att faktiskt slåss. Eller Ravens förmågor som verkar vara det som handlingen kräver just nu. Väldigt frustrerande.

Och det är känsla som följer med mig efter två säsonger. Frustrerad. Jag ser potentialen men i övrigt känns det som serien försöker alldeles för hårt att vara en mer vuxen och mogen serie än den borde vara. Det som är så bra med The Flash, kanske DCs bästa serie, är att den är fantastisk med mycket specialeffekter och hjältar samtidigt som Barry Allen grubblar över sin döda mor och de beslut han tvingas ta. Du blir underhållen samtidigt som det går åt skogen för huvudpersonen. Det blir jag inte av Titans. Snarare tvärtom.

Teen Titans är en av mina favoritserietidningar någonsin. Jag gillar kombinationen av tonåringar som försöker hitta sig själva tillsammans med superhjältar. Oftast har Teen Titans också haft mogna och intressanta historier som berättas. Både Marv Wolfman och Geoff Johns historier har varit några av de bästa som DC gjort under de sista 40 åren. Så när DC bestämde sig för att göra en tv-serie såg jag fram emot att se den. Men efter två säsonger är det tveksamt om jag kommer att se mer. Häng med så skall jag berätta varför. Idag så finns det en strömning inom superhjältegenren, framförallt…

Review Overview

Betyg

60

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.