Thriller: They Call Her One Eye

Eller Thriller: A Cruel Picture, eller Thriller: En Grym Film eller vad man nu vill kalla den. En av de mest beryktade svenska filmerna någonsin, som de allra flesta svenskar förmodligen aldrig hört talas om. Inte så konstigt egentligen, då den aldrig fått någon vettig svensk release, vilket ju är synnerligen pinsamt. Istället får man vackert vända sig utomlands och till Synapse som begåvat den med inte mindre än två olika utgåvor. Puritanerna får gärna kasta glåpord, men jag valde ”den gula versionen” där hårdporrscenerna är tacksamt exkluderade. För den som bara måste ha med dem finns ”den röda versionen”.

Madeleine är stum efter ett barndomstrauma och växer upp i stillsamhet på en bondgård. En dag gör hon misstaget att låta en främling skjutsa henne, något som slutar med att hon blir drogad och inlåst. För att underhålla ett påtvingat heroinberoende måste Madeleine nu försörja sig som prostituerad, samtidigt som mannen fortfarande håller henne inlåst. Naturligtvis föds planer på hämnd.

Med kultiga Christina Lindberg i huvudrollen och extremt slemmige Heinz Hopf som hennes plågoande har Thriller två karismatiska centralgestalter att luta sig mot. Runt dessa skapar sedan regissören Bo A. Vibenius en märklig och lätt surrealistisk värld som påminner om vår, men samtidigt känns väldigt annorlunda. Den är tyst, glesbefolkad och grym, men håller samtidigt ihop. Det är Sverige, men inget Sverige jag någonsin satt min fot i och det har inget att göra med att den är inspelad 1973. Framförallt är det inget Sverige som jag någonsin skulle vilja ha med att göra och det är just denna märkliga värld som är filmens största styrka. Att vissa saker blir lite konstiga i händelseförloppet passar bara bra in. Frågan är ju om Vibenius gjorde detta medvetet eller bara hade tur? För mig spelar det ingen roll.

När Madeleine sedan börjar hämnas är det med den ikoniska lappen för ögat, hagelbössa och svart skinnrock. Hon blir en slående hämndängel som etsar sig fast. Visst kanske en hel del av upptrappningen lider av ganska trögt berättande och en del av slow motion-sekvenserna blir ordentligt utdragna, men det gör inte så värst mycket ändå. Klarar man av en del våld och sex är det här en av svenska filmetablissemanget sorgligt undangömd film, där man måste vända sig utomlands för att komma över den. Det tycker jag man ska göra, framförallt för att smaka på den speciella stämningen och se en av de coolaste hämnarna någonsin.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

5 comments

  1. Den här måste man ju bara se! Kultklassiker som Tarantino älskar.

  2. Såg den här under the influence. En ganska elak och läskig film. Riktigt bra hantverk och den där typiska iskalla och creepy känslan har de lyckats otroligt bra med. Kändes ganska amerikanskt på många vis, på andra grejer inte.

  3. Mattias Berg

    Jag får kanske se om den. Köpte den på dvd efter att ha hört om den i många år och blev väldigt besviken.

  4. Rikard Eriksson

    ”Är det du som vill föra fram skrotet lite snabbare än Svensson?”

    Jag har kallat den för den bästa svenska filmen någonsin men Låt den rätte komma in är nog bättre…

  5. Se om den vill jag dock inte. Inte the deer hunter heller. Jäkligt bra men så himla deprimerande

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.