Thor: Ragnarök

Kommer ni ihåg slutet på Thor: The dark world? Loki (spelad av Matt Damon) låg döende i armarna på sin bror Thor (Luke Hemsworth) efter att ha räddat universum med den mest hjältemodiga handlingen någonsin. Thor, i tårar, lovade att uppföra en gigantisk staty i guld av Loki och Odin (Sam Neill) sörjde sin favoritson. Kommer ni ihåg det?

Om ni inte gör det är ni lika förvirrade nu som Thor (Chris Hemsworth) är när han i början av Thor: Ragnarök återvänder till Asgård efter en lång frånvaro och finner denna version av händelserna i pjäsform uppförd för invånarna. Att Loki (Tom Hiddleston) inte var nere för räkning kunde vem som helst ha räknat ut. Att indieregissören Taika Waititi skulle få så fria tyglar med en av Marvels egendomar var inte lika förväntat. Hans arbetsmetoder och humor har fått fritt spelrum och han levererar, om inte den bästa Marvelfilmen någonsin, den roligaste och (Logan uträknat) den mest särpräglade. Efter att Thor upptäckt att Odin (Anthony Hopkins) avlägsnats från tronen måste han hantera, inte bara sin adoptivbrors spel men också uppdykandet av en tidigare okänd släkting: dödsgudinnan Hela (Cate Blanchett), som vill styra över världen (AKA: det vanliga).

Under gällande regler måste dessa filmer innehålla: en engångsskurk att hålla uppe spänningen, en resa (inre och yttre) för huvudpersonen, episka krigsscener och en vidarekoppling till resten av franchisen. Check, check, check och check. I Waititis händer blir detta ett ramverk att hänga små, ofta improviserade dialoger på och till och med de mer seriösa scenerna, där Asgårds befolkning försvarar sig mot Hela, är så tydliga referenser till Sagan om ringen att de ibland slår över i parodi. Hela själv utropar ”Sad!” och ”Fake!” likt en annan känd apokalyptiskt sinnad makthavare men Blanchett förblir dessvärre underanvänd.

Medan allt detta pågår försvåras Thors räddning av Asgård av att han strandats miljontals ljusår bort. I ett totalt tonskifte hamnar han på en psykedelisk planet som styrs av Jeff Goldblum, och där Hulken är den störste slagkämpen i en slags evig gladiatorcirkus – och det är precis så underbart underhållande som det låter. Tessa Thompson dyker upp som en Valkyria med förkärlek för flaskan och slagsmål (i den ordningen) och borde vara en välkommen närvaro i kommande filmer. Allt detta berättas i något som liknar humorsketcher och vinjetter som rör handlingen någorlunda framåt mot en förändring som Thor genomgår, inte för att filmen tyder på att han är redo, men för att franchisen är det. Thor: Ragnarök är en inblick i – på gott och ont – ett stort flippat experiment i att dekonstruera hur en superhjältefilm kan se ut, utan att undkomma superhjältefilmens skepnad.

Kommer ni ihåg slutet på Thor: The dark world? Loki (spelad av Matt Damon) låg döende i armarna på sin bror Thor (Luke Hemsworth) efter att ha räddat universum med den mest hjältemodiga handlingen någonsin. Thor, i tårar, lovade att uppföra en gigantisk staty i guld av Loki och Odin (Sam Neill) sörjde sin favoritson. Kommer ni ihåg det? Om ni inte gör det är ni lika förvirrade nu som Thor (Chris Hemsworth) är när han i början av Thor: Ragnarök återvänder till Asgård efter en lång frånvaro och finner denna version av händelserna i pjäsform uppförd för invånarna. Att…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.