This Must Be the Place

David Byrne var frontmannen i Talking Heads. Ett band som under postpunkeran satte spår i musikvärlden med sitt egna sound och den karismatiske frontmannen David Byrnes intensiva scennärvaro. Talkning Heads skrev låten This Must Be the Place som denna film lånat sin titel av.

Cheyenne

This Must Be the Place handlar om en gammal avdankad rockstjärna. Han kallas Cheyenne (Sean Penn) och lever gott på royalties i Dublin. Någon ny musik har han inte skapat de senaste decennierna. Han har inte ens uppträtt med sin gamla musik. Han la abrupt av med musiken sedan två ungdomar begått självmord till hans musik. Cheyennes liv är ganska avslaget, men det får plötsligt en ändring när hans gamla pappa dör och Cheyenne beslutar sig för att slutföra pappans sista kall i livet. Nämligen att jaga ikapp en gammal nazistförbrytare.

Legendaren David Byrne är med!

Cheyenne är som en blandning av Alice Cooper, Ozzy Osbourne och Robert Smith. Rent musikaliskt kan man gissa att The Cures frontman ligger sanningen närmast. Eller sanning och sanning – detta är en ren fiktiv historia.

Filmen är delad i två halvor. Dels den inledande halvan där vi får stifta bekantskap med Cheyenne i Dublin. Här är tempot lågt och det är dessutom relativt ointressant. Visserligen tycker jag att det är bra att vi får in Cheyenne i sin kontext i sitt normala liv, men denna del är för lång på bekostnad av den andra delen. I den sista delen av filmen åker Cheyenne till USA för att besöka sin pappas begravning och slutligen ta på sig pappans sista uppdrag. Här utvecklas filmen till en roadmovie där vi får träffa en mängd roliga, intressanta och dråpliga karaktärer. Denna del lyfter faktiskt filmen så pass att den blir sebar.

Jag har redan nämnt David Byrne och att Talking Heads låt, This Must Be the Place, lånat ut sitt namn till denna film. Inte nog med det. Ledmotivet är givetvis låten och dessutom framför David Byrne låten själv live i filmen. Just denna scen känns lite malplacerad och är förmodligen bara ditsatt för att filmmakarna tyckte att det var häftigt. Personligen gillar jag det. Jag gillar låten och jag gillar David Byrne. Att låten är ledmotiv i filmen innebär att den återkommer flera gånger och varje gång den tonar upp sig i ljudbilden börjar min högra fot, om inte stampa takten så åtminstone följa takten.

När jag sett filmen sitter jag kvar med en underlig känsla av att jag sett en film som kunnat vara bra, men som nu mer eller mindre landar i en konstig känsla av att jag just betraktat ingenting när jag summerar allt från Penns vedervärdiga peruk och sluddriga tal till ledmotivets naivt medryckande melodi.

About Joakim Helmbrant

Joakim Helmbrant
Månskensbonde som bor på subwoofersäkert avstånd från närmsta granne. Gillar dokumentärfilmer och musikfilmer (OBS INTE musikaler!).

One comment

  1. Mattias Berg

    Väldigt bra film! Blev ganska knockad. Älskade den första halvan just för att det gick så långsamt och skapade så mycket nyfikenhet eftersom expositionen var minimal. Man kunde dra slutsatser, men fick det inte förklarat för sig förrän mötet med Byrne när det kändes logiskt att Cheyenne faktiskt berättade om det.
    Och vilket foto! Kanske lite väl ambitiöst då det verkade som att vissa scener trimmats ner vilket gjorde att klipp till andra vinklar inte alltid klaffade.
    Plötsligt känns det angeläget att se Sorrentionos senaste film Den stora skönheten som går på bio.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com