This is 40

Komediinstitutionen Judd Apatow som senast så omdömeslöst gav oss Funny People fortsätter att med all sin ”M. Night Shyamalan-narcissism” nu ge oss This is 40.

This is 40, Leslie Mann, Paul Rudd

Från att först bl.a. ha skapat den nu kultförklarade TV-serien Freaks and Geeks reste sig Apatow som en Gud över Hollywoods komedilandskap efter att ha regisserat succéerna The 40 Year Old Virgin och Knocked Up samt producerat ett dussin fler populära komedier. Vissa skulle säkert kalla Apatow en garanti för kvalité. Eller, det fanns i alla fall en tid då man skulle det. Detta var innan Funny People.

Funny People, Apatows förra film med Adam Sandler i huvudrollen, visade tydligt på Apatows släng av storhetsvansinne. Tecken på detta hade vi redan sett, men det var i Funny People som det inte längre gick att bortse från och fansens höga förväntningar på filmen omvandlades snart till ilska och uppgivenhet. Apatow ville göra riktiga filmer – så de var tvungna att bli så mycket tråkigare. Han ville göra viktiga filmer – så de var tvungna att bli på tok för långa.

This is 40, Leslie Mann, Peter Segal

Men förhoppningar fanns om att Apatow skulle lära sig av sina misstag och att Funny People skulle få stå ensamt som hans karriärs svarta får. Men icke. Många av problemen kvarstår i This is 40. Men som tur är slipper vi den här gången Adam Sandler. Vilket per automatik gör This is 40 till en bättre film.

This is 40 handlar om hur det är att bli medelålders och hur man hanterar det faktumet. Apatow väljer att berätta om det genom att återanvända karaktärerna Pete (Paul Rudd) och Debbie (Leslie Mann) som vi fick lär känna i Knocked Up. Det gifta paret står mitt i ett kaos av problem – föräldrarollen, ekonomin, drömmarna som gått i kras och libidon som svalnar. Jag antar att många medelålders par kan relatera till allt det. Men frågan är hur många som kan relatera till när Hollywoodsnygga Rudd och Mann står inför dessa problem? I en scen står Mann och uppgivet jämför sin kropp med Megan Fox och jag undrar om en enda person i publiken kan förstå varför? De ser ju i princip likadana ut?

This is 40, Leslie Mann, Megan Fox

Jag tycker om att Apatow expanderar sitt filmuniversum. Att han återanvänder karaktärer för sin historia istället för att skapa helt nya. Apatows karaktärer och världen de befolkar fungerar likt Quentin Tarantinos och Kevin Smiths ypperligt för detta. Här känns det dock halvhjärtat när han bygger vidare på Knocked Up men inte överhuvudtaget använder sig av den filmens huvudroller spelade av Seth Rogen och Katherine Heigl. Frånsett en kort replik så refereras de inte till överhuvudtaget.

This is 40 saknar styrning. Det finns ett stundande födelsedagskalas som filmen under sina dryga två timmar sakta trampar mot samtidigt som lösryckta sidohistorier presenteras en efter en. Men i slutändan spelar ingenting någon roll. Dramat bränner aldrig till och då saknas komedin och de charmiga karaktärerna från Apatows tidigare filmer för att fylla upp tomrummet.

This is 40, Leslie Mann, Paul Rudd

Förväntar man sig ”Knocked Up: The Sequel” kommer man bli besviken på This is 40 och snart vrida sig i biostolen. Men faller man för Rudds och Manns käbbel, ett löst knutet drama och väljer att stanna i filmens nu – väntar flera trevliga scener och ögonblick att njuta av. Och som bonus får man två ruggigt roliga scener med nya komiska stjärnskottet Melissa McCarthy.

About Emil Ryderup

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.