Their finest hour

Lone Scherfig har gjort ett mycket fint jobb med Their finest hour där Londons blitz är kulissen till denna historia om propagandafilm, kämparanda, och trivialiteternas betydelse i 1940-talets rasande effektiva filmproduktion. Gemma Arterton spelar Catrin, en kvinna som sveps in i filmens oglamorösa värld som manusförfattare.

För detta är en film lika mycket om filmen självt som kvinnornas plats i samhället och arbetslivet i den lucka – det fönster – som öppnades upp under andra världskrigets där männens storskaliga frånvaro gav kvinnorna mer att ta för sig. Filmindustrin har just aldrig mer varit en sådan industri som den var just mellan och under krigstiden – det som kallades Hollywoods guldålder går också att applicera på Storbritanniens film-output. Om det låter som väl mycket filmhistoria är det viktigt att poängtera att Their finest hour är lika intresserad av själva processen varvid ett manus blir till, och inspelningen, att det märks att det står väldigt engagerade människor bakom utförandet.

Det jobb som Catrin tilldelas, på grund av personalbrist (läs: brist på män) är manusförfattare för de instruktionsfilmer som informationsministeriet pressade ut i stor skala för att lära folket om – och förmå dem att delta – i arbetet med att bekämpa fienden: odla nyttoväxter, hålla tyst om hemligheter, går med i frivilligkårer etc. Alltmedan putsen faller från taken och husen faller samman vid de tyska bombplanens räder som allvarligt håller på att tunna ut den omtalade brittiska kampandan (”keep calm and carry on”). Denna period och plats i historien verkar vara särskilt intressant för begåvade författare och välskrivna historier med den sortens detaljarbete som Catrin talar om med sin kollega Buckley (Sam Claflin). Detta var tydligt i Allied från förra året som främst lyfte i scenerna i och runt Londons sönderbombade gator och människorna därpå. Dialogen i Their finest hour är rapp och underhållande och manuset rör sig mellan filmen inuti filmen och Their finest hour självt och spelar både med och mot filmiska regler på båda sidor.

Tillsammans med Buckley börjar den underbetalda och till en början ouppskattade Catrin skriva på manuset till en långfilm som är menad att uppmuntra och återtända hoppet för publiken efter evakueringen av Dunkerque där britterna tvingades till en omfattande reträtt. Historien är hopsnickrad av Catrin från riktiga personer vars berättelse visar sig vara allt annat än spektakulär – men Catrin behöver jobbet och hon bestämmer sig att föra fram en ändrad version och tala för en publik som behöver kvinnliga hjältar, inte för att den relativt ofarliga lögnen egentligen betyder något. Allt eftersom produktionen fortskrider kommer besluten allt högre upp ifrån om ändringar ända tills filmteamet sitter på krigsministeriet och blir tillsagda vad filmen behöver vara, oavsett sanningen, och Catrin och Buckley får snällt ändra handlingen för att anpassa sig till kraven – en pajad båtmotor exempelvis ”presenterar en demoraliserande bild av Englands ingenjörskonst”, eller när filmen behöver bli tillgänglig för en publik i det ännu neutrala USA tillförs sonika en amerikansk karaktär. Under tiden får Catrin gång på gång höra att hon är där för att tillföra ett ”kvinnligt perspektiv” och hon upptäcker hur hon själv, ibland av bara farten, ibland efter ihärdighet, kan ge de kvinnliga karaktärerna mer handlingskraft.

Their finest hour är ett rop tillbaka till klassiska filmromanser och är proppfull med sidokaraktärer och ett persongalleri av högsta klass där flera öden gestaltas i flyktiga ögonblick mellan förälskelse, krig, melankoli och död. Lagren mellan filmen inuti filmen och filmen suddas ibland ut (bland annat i en metasekvens där Catrin bokstavligen skriver om ett samtal som hon haft med Buckley) och deras arbete – dvs. filmen inuti filmen – blir genuint rörande och engagerande i de små glimtar man får se. Bland skådespelarna står bland andra Bill Nighy ut, som i princip gör sin paradroll som förbindligt grinig gubbe; Helen McCrory som hans polska agent och Jake Lacy som får det att se enkelt ut att spela en usel skådespelare. Trots komedin lyckas Scherfig också hålla ögonen på det hemska; på kroppar under rasmassor och människor hopträngda under jorden medan larmen tjuter och jorden skakar. Av det verkar sentimentala filmer vara det finaste de kunde få för att leva igenom ännu en dag.

Lone Scherfig har gjort ett mycket fint jobb med Their finest hour där Londons blitz är kulissen till denna historia om propagandafilm, kämparanda, och trivialiteternas betydelse i 1940-talets rasande effektiva filmproduktion. Gemma Arterton spelar Catrin, en kvinna som sveps in i filmens oglamorösa värld som manusförfattare. För detta är en film lika mycket om filmen självt som kvinnornas plats i samhället och arbetslivet i den lucka – det fönster – som öppnades upp under andra världskrigets där männens storskaliga frånvaro gav kvinnorna mer att ta för sig. Filmindustrin har just aldrig mer varit en sådan industri som den var just…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.