The Three Musketeers

Athos, Aramis, Porthos och D’Artagnan är tillbaka i ännu en filmatisering av Alexandre Dumas klassiska verk och denna gång är det Paul W.S. Anderson som slagit klorna i den hjältemodiga kvartetten.

Berättelsen om Athos, Aramis, Porthos och D’Artagnan känner förmodligen de flesta redan till. De gamla musketörernas glansdagar är över, men när de råkar på den sturske D’Artagnan så dras de snart in i ett äventyr fyllt av hjältemod, konspirationer och politiska intriger. Frankrikes framtid står på spel och det är upp till den tappra kvartetten att komma till undsättning.

Det råder ingen tvekan om att Paul W.S. Anderson önskat rida på vågen av framgångsrika äventyrsfilmer som Pirates of the Caribbean med sin version av Alexandre Dumas odödliga klassiker. Man har använt sig av originalhistorien som grundpelare, men intrigen har stuvats om en aning för att göra berättelsen lite mer familjevänlig och säkerställa möjligheten att spela in en uppföljare. Utöver detta har man även valt att ge berättelsen en mer fantasifull inramning genom att lämna plats åt häpnadsväckande uppfinningar som självaste Leonardo da Vinci skulle vara avundsjuk på.

Något av det första man lägger märke till i The Three Musketeers är den spektakulära scenografin och de extravaganta kostymerna. Oavsett om det är utsmyckade slottssalar eller stensatta torg som visas upp, så genomsyras miljöerna av intrikat detaljrikedom och underbara färger. Det är gott om påkostade specialeffekter och flera av actionscenerna bär en estetik om genast för tankarna till Andersons Resident Evil-filmer. Ser man bortom den glättiga ytan inser man emellertid snabbt att det inte finns så mycket mer att hämta ur produktionen.

Det hela framstår mest som en slags spektakulär avledningsmanöver som iscensatts med syfte att överskugga filmens dramaturgiska tillkortakommanden. Ett av de största felen med The Three Musketeers, är att det under filmens 110 minuter aldrig någonsin blir spännande. Då spelar det heller ingen roll hur mycket det skjuts, fäktas, förråds och munhuggs eller vilka fantasifulla uppfinningar och akrobatiska övningar som visas upp. Intrigen får helt enkelt ta ett kliv åt sidan till förmån för vilda actionsekvenser och karaktärerna, som är både platta och ointressanta, levererar den ena klichéfyllda repliken efter den andra.

När det gäller filmens skådespelarensemble så kan jag ha överseende med att skådespelare som Orlando Bloom och Milla Jovovich figurerar i det här spektaklet. Jovovich har vi redan sett i Anderson i Resident Evil-filmatiseringar och hon verkar onekligen ha antagit rollen som hans musa. Här är hon emellertid helt felcastad och misslyckas totalt med att porträttera Milady de Winter som en listig och kallt beräknande femme fatale. Det är däremot beklämmande att skickliga skådespelare som Mads Mikkelsen och Christoph Waltz ställt upp i en produktion av det här slaget. Jag kan bara hoppas att de skrev på sina kontrakt på grund av en hägrande lönecheck och inte för att de ansåg att The Three Musketeers var ett genialiskt projekt. Av alla skådespelare är det egentligen bara Ray Stevenson som kan se tillbaka på det här spektaklet med någorlunda högburet huvud, då han i rollen som Porthos är den enda som lyckas skänka sin karaktär någon form av värme och karisma.

Vad som först såg ut att bli en fartfylld och underhållande flirt med svunna tiders matinéäventyr utmynnar i slutändan mest i ett kostsamt spektakel fyllt av specialeffekter och oinspirerat skådespeleri. Likt merparten av Paul W.S. Andersons produktioner blir The Three Musketeers inte mycket mer än en lättglömd parentes i filmhistorien.

Visuellt sett så är The Three Musketeers en fest för ögat med sina färgsprakande kostymer och vackra miljöer och även tekniskt sett håller man en hög nivå. Det bjuds på en skarp och detaljrik bild, med färger som uppvisar en härlig lyster. Utgåvan levererar också en välarbetad ljudbild som gör att filmen även blir en trivsam upplevelse för öronen. Det hela är hantverksmässigt utfört och levererar bra balans mellan kanalerna, med tydlig dialog samt rejält tryck i basen under de mer actionfyllda sekvenserna.

Extramaterialet låter oss ta del av bortklippta och förlängda scener, kommentarspår och en samling filmer som ger en inblick i arbetet bakom kulisserna. Det bjuds bland annat på porträtt av de olika karaktärerna, men har man väl sett filmen så finns det inte så mycket nytt att insupa. Då är segmenten som behandlar arbetet med filmens miljöer och kostym betydligt trevligare.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.