The Skin I Live In

Efter tjugo långa år väljer Pedro Almodóvar och Antonio Banderas att återförenas i regissörens senaste och mycket omdiskuterade film. Har det varit värt väntan?

För den som mot förmodan inte är bekant med Pedro Almodóvar, kan jag berätta att han ofta betraktas vara en av samtidens mest berömda spanska regissörer. Hans filmer har rönt stora internationella framgångar och etablerade aktörer som Antonio Banderas och Penelope Cruz har honom att tacka för sina karriärer. Med The Skin I Live In tar Almodóvar ett kliv bortom de färgstarka och melodramatiska filmer som blivit något av hans signum. Här utforskar han istället de mörkare delarna av det mänskliga psyket och behandlar teman som identitet, hämnd och medicinsk etik. Släktskapen med filmgenrer som skräck och psykologiska thrillers ligger inte långt borta.

Plastikkirurgen Robert Ledgard (Antonio Banderas) lever i sitt stora luxuösa hus i Toledo. Efter att ha förlorat sin hustru i sviterna av de svåra brännskador hon ådrog sig i en bilolycka, har han vigt en stor del av sitt liv åt att skapa en syntetisk hud som står emot höga temperaturer. Ledgards metoder för att framställa huden må vara kontroversiella, men hans medicinska förehavanden är långt mer oetiska än vad någon kunnat tro. I sitt hem håller han nämligen den vackra och mycket mystiska Vera (Elena Anya) fången som mänsklig försökskanin. Men vem är denna Vera och varför tycks Ledgard vilja forma henne till en avbild av sin bortgångna hustru?

The Skin I Live in är på många sätt en intressant film. Inte minst på grund av att den i mångt och mycket skiljer sig från de produktioner som Pedro Almodóvars publik är vana vid att se. Många har kallat den ett mästerverk och utnämnt den till att vara en av hans bästa filmer, men jag finner det svårt att dela denna entusiasm då berättelsen som levereras inte förmår att väcka känslor hos mig.

Almodóvar verkar vilja väcka diskussion genom att problematisera ämnen som sexualitet, manipulation och identitet, men det skulle kunna göras på ett effektivare och mer intressant vis om han angrep det från en annan vinkel. Jag hade gärna sett att man gått djupare in på de psykologiska aspekterna av berättelsen. Bakgrunden till Ledgards agerande och känslorna som rör sig inom Vera utforskas aldrig till fullo, utan är snarare något som går förlorat i helheten. Vi bjuds på en del överraskningar, men för det mesta så är det relativt förutsägbart och uddlöst trots idoga försök att vilja chockera. När intrigens alla händelseförlopp flätats samman till en enhetlig berättelse förs mina tankar dessvärre till de evighetslånga tvåloperorna som ofta befolkar eftermiddagarnas tv-sändningar.

Även om handlingen nu inte lyckas engagera mig nämnvärt så finns det lyckligtvis andra delar som jag uppskattar desto mer, nämligen de filmtekniska aspekterna. The Skin I Live In är en visuellt tilltalande film med vackert foto och taktfast klippning som för berättelsen framåt i ett behagligt tempo. Scenografin som man använt sig av uppvisar en närmast klinisk estetik, vilket stärker känslan av att något ondsint eller perverterat döljer sig bakom den strama ytan. Ljudmixen sätter fokus på dialogen och den sparsmakade ljudbilden låter musiken dominera vissa scener på ett effektfullt sätt. Något som i sin tur stärker dramatiken och adderar en känsla av surrealism till de händelser som utspelar sig framför mina ögon.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.