The Serpent and the Rainbow

Wes Craven har tillbringat större delen av sin karriär med att fumla runt och göra mer eller mindre misslyckade filmer, för att sedan hitta det berömda guldkornet precis lagom ofta för att få fortsätta vara ett namn i Hollywood. För varje Scream tycks det dock krävas en handfull ShockerThe Hills Have Eyes Part II, eller Red Eye. Sedan har han dessutom ett mellanregister som sällan syns, men när det väl gör det kan det bli sådant som The Serpent and the Rainbow.

Dr. Alan är någon slags medicinforskarversion av Indiana Jones. Knappt har han kommit hem från strapatser i Amazonas djungler i jakt på något exotiskt extrakt förrän nästa resmål, Haiti, presenteras för honom av ett läkemedelsföretag. Allt fler bevis dyker upp på att det trots allt verkar ligga någon sanning bakom de legender om zombies och svartkonster som länge florerat i övärlden, något som Big Pharma inte längre kan låta passera utan att undersöka eventuella profitmöjligheter. På plats hamnar Dr. Alan i ett land i uppror, då diktatorn Baby Doc Duvalier börja tappa greppet om det uppretade folket, samtidigt som mystiken kring de påstådda häxkonsterna tätnar. En mörk, mardrömslik värld öppnar sig…

En blandning av äventyr, skräck och något vi kan kalla Haitisploitation. Craven tar varje tillfälle i akt att visa upp märkliga ritualer och exotiska karaktärer, och kryddar detta med den eskalerande revolutionen som vid tiden då filmen gjordes inträffat bara något år tidigare. Till stora delar inspelad på plats och de autentiska miljöerna är en av de största behållningarna. Att Craven sedan inte riktigt är intresserad av, eller har förmågan, att göra något med den politiska aspekten och stora tumultet som råder är lite trist. Det hade kunnat lyfta The Serpent and the Rainbow till något än mer intressant och känns som en missat möjlighet.

Mardrömsscenerna som var själva kärnan i A Nightmare on Elm Street får faktiskt se sig utklassade här. Det är inte lika uppenbart och överdådigt, utan tar snarare tassande mörka vägar på ett sätt som skapar en del kusliga moment. Idéerna i The Serpent and the Rainbow är hela tiden goda, men de blommar inte ut och får fäste så mycket som man skulle vilja. Samtidigt är det återhållsamma kanske en styrka? Svårt att säga. Känslan är hela tiden att det här är en film som har en ännu bättre film någonstans i sig, men inte lyckas nå fram ordentligt. Detta trots flera fina ingredienser.

Förutom lite elegant briljerande i några bra skrämselscener är det nog stämningen som skapas tillsammans med en hel del karismatiska bikaraktärer som tar The Serpent and the Rainbow i mål. Den snavar till några gånger på vägen och har tyvärr ett slut som inte alls föll mig i smaken, men är på det hela taget en angenäm upplevelse. Lite av det här råa och mörka hade Freddy Kreuger mått bra av redan i första A Nightmare on Elm Street-filmen, men Wes Craven visar återigen att han inte riktigt har full koll på hur han ska använda det har har undanstoppat i sin verktygslåda.

 

 

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.