The Samaritan

När Foley är tillbaka ute på gatorna är praktiskt taget alla ur hans gamla liv borta. Döda på grund av missbruk eller i sviterna efter att ha lånat från fel person. Nu vill han starta om och lägga allt bakom sig. Det är åtminstone vad han lovar sig själv.

Efter 25 år i fängelse för mordet på sin partner in crime släpps Foley (Samuel L. Jackson) fri. Ethan, sonen till mannen som Foley dräpte, kommer då med förslaget att de två nu ska sammanstråla för att ta upp den kriminella verksamheten tillsammans. Det är dock inte så enkelt som det låter eftersom erbjudandet rymmer en hel del bekymmer för Foley och efter att han haft den smala vägen i tankarna blir det nu allt svårare att hålla sig där.

Det är genom ett avancerat bedrägeri som Ethan har tänkt fixa fram kosing. Samma slags dunkla svindelaffärer som en gång tvingade Foley till att ta till det yttersta våldet. Den envise Ethan ser Foley som oumbärlig då han sitter på viktiga detaljkunskaper över hur man blåser folk på det mycket intrikata viset. Foley har även träffat en yngre tjej med rejäla problem, Iris, och inlett en relation med henne. Han hjälper henne, hon fattar tycke för honom och de blir snabbt ett par. Men när Foley inte gillar Ethans förslag och vill göra annat av livet tar Ethan till sin brutala hållhake.

The Samaritan är full av trasiga människoöden och dystra bildrutor. Världen rasar samman för alla, vare sig de är mördare, narkomaner eller alkoholister. Det är alltså i huvudsak ingen heistfilm det här, om de inledande styckena fick det att låta så. Snarare ett våldsamt drama, även om filmen faller igenom och till min stora besvikelse blir gangsterfilm till slut. Tyvärr också en allt annat än unik sådan. Jag föredrog den mörka biten som utan tvekan är det intressanta med The Samaritan, utan att direkt starkt ogilla hur den artar sig i ett senare skede. Det förflutna kommer ikapp hur karaktärerna än försöker undkomma eller ducka när deras historia gör sig påmind. Det är tråkigt att man inte lät detta vara centralt rakt igenom, utan blandade in en rad händelser som hämtade ur gamla uttjatade Samuel L. Jackson-roller och tvingade in dem i filmen.

Jackson gör ändå bra ifrån sig i stort tycker jag. Bortser jag från Django Unchained där han var roande, så är han här bättre än på länge, mycket tack vare en seriösare roll än snittfiguren ur hans meritlista. Innan det spårar då förstås. Dessutom var etiopien-irländskan Ruth Negga i rollen som Iris oerhört intressant och fängslande. Jag noterade henne aldrig i TV-dramat Five Daughters, men fann henne nu mycket lovande och henne kan vi snart se mer av i Steve McQueens (Hunger, Shame) nya film Twelve Years a Slave. Tom Wilkinson har en mindre roll som elaking och gör egentligen inget särskilt av den, men han fungerar som alla redan vet i den typen av roller. Det gör dock inte alls Luke Kirby som Ethan, han var faktiskt rent av dålig i en tråkig roll.

Spänningen vill inte riktigt ta sig heller, då vi ska följa med under själva blåsmomentet. Återigen så har storyn problem när den ska växla mellan blytungt drama och en något sämre gangsterfilm. Alldeles för konventionell dialog hämtad ur den senare genren i kombination med ett evinnerligt pistolviftande gör att mitt intresse snabbt falnar och jag hör mig själv sucka. Till slut har alla karaktärer haft en stor pistol uppkörd i nyllet och varför överdriva på det viset, undrar jag. The Samaritan fick mig åtminstone att hoppas på att Samuel L. Jackson ska göra fler roller där han spelar människa, uppenbarligen behärskar han att förmedla känslor bättre än jag anade. Varför måste någon nästan alltid beväpna honom?

 

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.