The Rolling Stones: Ladies and Gentlemen

Vissa saker är liksom inte diskutabla, andra saker kan man diskutera. Vilket som är världens bästa rockband går att diskutera. Jag kan sticka ut hakan och påstå att det helt odiskutabelt inte är The Rolling stones i varje fall. För bäst är de inte. Inte ens i närheten. Skulle frågan däremot ha varit vilket band som är världens största band genom tiderna, skulle förmodligen de rullande stenarna ha varit en kandidat. De har fyllt arenor till bredden under nästan 50 år. Ladies and Gentlemen är en konsertfilm från Nordamerikaturnén 1972.

I början av 70-talet hade 60-talet alldeles uppenbarligen tagit slut. Woodstock hade passerat. 1972 hade tre av sextiotalets stora ikoner, Janis Joplin, Jim Morrison och Jimi Hendrix redan passat på att dö. All tre skapade myter. Synthen började göra intåg i populärmusiken och hårdrocken började ta språnget framåt ordentligt. I början av 1973 släppte Pink Floyd sitt album The Dark Side of the Moon. Ett konceptalbum som höll sig kvar på Billboards lista över mest sålda skivor i USA rekordlänge (ett rekord som fortfarande står sig – jag tror det var drygt 750 veckor). Tyska Kraftwerk kom med plattor som nästan chockerade musikkritikerkåren. Mitt i allt detta nya fanns Rolling Stones som hade varit ett av sextiotalets stora brittiska band tillsammans med The Beatles. Rolling Stones var lite skitigare och bluesigare än Beatles och till skillnad från Beatles valde man att fortsätta som band. Under Nordamerikaturnén 1972 valde man att filma ett antal konserter och dessa inspelningar smältes samman till en konsertfilm som släpptes 1974. Filmen blev mycket hypad när den kom. Bland annat för att den hade fyrkanaligt ljud och att det vid varje visning kom med ljudtekniker som ställde in ljudet på biograferna. Filmen gjorde sedan inte mycket väsen av sig förrän 2010 när den släpptes som en restaurerad Blu-ray-release.

Jag kan inte direkt utge mig för att vara expert på Rolling stones. Jag har några skivor med gruppen och kan förmodligen identifiera ett 30-tal låtar bara på introna och sjunga med i flertalet av låtarna. Jag har en hel del favoritlåtar med bandet och sorgligt nog är flertalet av dem inte med på denna konsertfilm. Faktum är att det egentligen bara är låten You can´t always get what you want som jag riktigt gillar av de låtar som är med (se hela låtlistan nedan). Detta påverkar givetvis mitt betyg på denna film.

 

Låtlistan:

– Brown sugar

– Bitch

– Gimme shelter

– Dead flowers

– Happy

– Tumbling dice

– Love in vain

– Sweet Virginia

– You can´t always get what you want

– All down the line

– Midnight rambler

– Bye bye Johnnie

– Rip this joint

– Jumpin´ Jack flash

– Street fighting man

 

Om vi nu går till utgångsläget: En konsertfilm med ett band som jag känner till relativt väl och gillar, men inte avgudar, men med flertalet låtar som jag inte direkt gillar. Om detta ska bli en positiv upplevelse för mig krävs antingen att den tekniska kvaliteten är utmärkt eller att det dokumentära värdet är stort.

Filmen är restaurerad så gott det går, men uppblåst till 60 tum på väggen är det inte alls en särskilt angenäm erfarenhet att se, trots att man förmodligen gjort sitt yttersta. Det är helt enkelt för låg upplösning för att det ska se bra ut. All heder åt att de försökt få till det. Svärtan är bra och det är bra flyt i bilden, men för mig räcker det inte för att bilden ska nå upp ens till godkänt. Ljudet är lite grann av samma visa, och gissningsvis har man gjort sitt bästa. Det högupplösta 5.1-spåret låter bäst. Instrumenten är lätta att höra, Bill Wymans säkra basspel låter fint och Jaggers sångröst ligger hela tiden fint i förgrunden. Ljudbilden är helt enkelt större än på stereospåret. Det fungerar, men det lockar mig inte till att vilja lyssna på det. Kombinerat med att låtarna inte heller lockar mig blir det givetvis en negativ upplevelse.

Nåväl, kan det dokumentära i filmen uppväga min besvikelse över ljud och bild och musik? Tyvärr är svaret även där negativt. Genom att klippa ihop fyra konserter blir intrycket förvirrande. Jagger byter kläder i blixtfart känns det som, men det är givetvis bara klipp från olika konserter. Paradoxalt nog är extramaterialet intressant. En modern intervju med Mick Jagger, som nästan verkar skämmas över filmen är lite småskoj att se. Några repetitioner av låtar innan konserterna är också riktigt bra och intressanta.

Jag hade förmodligen lite för stora förväntningar på denna film. Besvikelsen blev därför större än nödvändigt, men jag kan egentligen inte rekommendera denna konsertfilm till någon som inte är ett Rolling Stones-fan.

 

About Joakim Helmbrant

Joakim Helmbrant

Månskensbonde som bor på subwoofersäkert avstånd från närmsta granne. Gillar dokumentärfilmer och musikfilmer (OBS INTE musikaler!).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com