The Power of Few

Nu har jag inte sett Zero Dark Thirty ännu. Jag gissar bara att tortyrscenerna där inte blivit så kontroversiella på grund av att fången (bokstavligt talat) blir bajsad i ansiktet av amerikanska myndigheter. Så illa kunde det ha blivit om Leone Marucci fått förtroendet att skriva och regissera den.

The Power of Few 1

Cory (Devon Gearhart, Funny Games U.S.) har inga pengar men behöver magsjukemedicin till sin lillebror. Dom (Jesse Bradford, Flags of our Fathers) jagas av ett gäng som leds av Junkshow (Anthony Anderson, Den stora jakten) då han ska vittna emot en gängmedlem. Han plockas i sista stund upp av Alexa (Q’orianka Kilcher, The New World) som precis fått ett hemligt paket att leverera från Sahel (Navid Negahban, Homeland). Han får i sin tur besök av agenterna Clyde (Christian Slater, Pump Up the Volume) och Marti (Nicky Whelan, Halloween II) som tar till tortyr för att få veta var paketet ska och vad som är i det.

Ungefär samtidigt lägger uteliggaren Brown (Jordan Prentice, Spegel, spegel) beslag på en pistol som han visar för sin vän Doke (Christopher Walken, Levande måltavla). De bestämmer sig för att försöka byta in den mot pengar i jourbutiken. Där arbetar paret Mala (Moon Bloodgood, Terminator Salvation) och Shane (Derek Richardson, Hostel) som tar hand om vapnet utan Malas vetskap. När Cory kommer in till butiken med ett skarpladdat vapen för att skaffa medicinen, sluts en cirkel med de mest tragiska följder. Eller kan den lilla flickan Few (Tione Johnson, Bending the Rules) stoppa det oundvikliga?

The Power of Few, Christian Slater

The Power of Few är en mycket omogen film. Det bygger jag däremot inte alls på tidigare nämna bajsscen, även om den storvuxna kvinna som endast kallas in i nöd(ig)fall, kan vara den mest malplacerade karaktären i en film sedan ”The Russian” i The Punisher (2004). Nej, jag talar om mycket omoget filmskapande av Leone Marucci. Marucci spenderade slutet av 1990-talet med att ta de jobb han kunde få – produktionsassistent på Anaconda, specialeffekter på The Truman Show, kostym på Blade – men gjorde aldrig tillräckligt bra jobb för att få nytt förtroende inom dessa skrån. Här någonstans bestämde han sig för att satsa på sig själv och bara ett och ett halvt decennium senare står han här med en film med många stora namn. Hollywood är en tuff värld men till slut lyckas du tydligen även om du är medioker. Det sätt som han valt att göra filmen på, med flera parallella synvinklar efter varandra, är inte något en rutinerad filmskapare skulle göra. Hans manus kan bara filmas så, men det beror på att det inte är ett särskilt bra manus han skrivit.

The Power of Few, Nicky Whelan

Det är inget snack om att Marucci såg Spring Lola där i slutet av 90-talet när jobben började sina. Särskilt när slutet kommer, och även om det räddar mycket av filmen, blir det pinsamt uppenbart att det är den han vill efterapa. Personregin är inte något vidare, nästintill alla skådespelare har jag sett bättre i andra sammanhang. Den sämsta insatsen gör Jesse Bradford, han är otroligt skakig och platsar inte alls i denna liga. Christopher Walken gör en väldigt onödig roll och jag fattar inte varför han ställer upp och spelar ”comic relief” helt utan roliga repliker. Sedan dyker han upp i ett otroligt pinsamt parti med ett par fejkade tv-inslag, som nästan är på samma katastrofala nivå som presskonferensen i Kvarteret Skatan reser till Laholm som jag hoppas att varken du eller Marucci sett. Nästan lika rutinerade Christian Slater klarar sig bättre medan hans kollega i filmen, Nicky Whelan, inte är vidare trovärdig. Hon klarar sig endast på att vara världens snyggaste människa – jag är fortfarande arg på Owen Wilson för att han inte låg med henne i Hall Pass när han hade chansen. Den som, tillsammans med slutet. räddar filmen är oväntat nog Anthony Anderson som trots en lång bakgrund i komedier, gör en väldigt äkta gängmedlem.

The Power of Few, Anthony Anderson

Atlantics utgåva är en trevlig upplevelse med krispig HD-bild, diskreta undertexter långt ned i bilden och framför allt – filmen startar direkt!

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.