The Order: 1886

När Ready at Dawn, på E3 2013, visade den första trailern för The Order: 1886 var jag fängslad. Mörkt och dystert 1800-tal i London med övernaturliga inslag och futuristiska vapen. Produkten av detta antog jag skulle bli häftig och hård action. Nu har nästan två år passerat sedan dess och drömmen om spelet har mognat och flagnat om vartannat. Det är dags att ta reda på vad The Order verkligen erbjuder. 

TheOrder1886-GDC-12

I en värld där Storbritannien under tidiga medeltiden blev överväldigat av en plötslig varulvsplåga skapades kung Arthurs riddarorden för att hindra dess framfart. Under Arthurs tid vid det runda bordet lyckades de inte stävja de så kallade halvbloden och fortfarande 1886 finns orden kvar, i en något modernare tappning. Jag tar rollen som Grayson, som tack vare ordens riddardubbningssystem har tagit rollen som sir Galahad. Det är mitt under två rådande kriser som man kommer in i berättelsen om 1880-talets London. Dels går en Jack the Ripper lös i Whitechapel och det är ett folkuppror på gång. Londons lägre medelklass och underklass har tröttnat på hur deras livssituation aldrig tycks ha någon chans att förändras och det är absolut de som ligger sämst till när människobestarna anfaller. Orden är internt splittrad. Det är fortfarande deras huvudsakliga uppgift att skydda sin befolkning från halvbloden men Grayson och hans lilla trupp tar, utan resterande ordens vetskap, på sig att försöka hindra upproret som är på väg att ta fart.

6

Beväpnade till tänderna med alla sorters påhittiga viktorianskfuturistiska fantasivapen och andra härliga manicker hattar de runt i ett mörkt och regnigt London, ständigt i jakt på nya ledtrådar om vad rebellernas nästa steg är. Det är en välberättad detektivhistoria som tyvärr känns mer som en film än ett spel. Spelet tillåter interaktion med intressanta föremål i världen men all tankeverksamhet sköter spelet själv och ofta känner jag mig mer som en åskådare än en spelare. Nu var det uppenbarligen inte skaparnas vision att skapa ett detektivspel, men då tycker jag att det här sakletandet och tittandet lika väl, som så mycket annat, kunde ha fått hållas i cutscenes, som för att klargöra att det inte är spelarens uppgift att leka detektiv. Cutscene löser ofta av cutscene och ibland vet jag inte om jag ens kommer få spela vissa sekvenser eller förväntas bara inmundiga de som om vore det film. Helt plötsligt avbryts det lilla filmklippet av att de vill att jag ska börja spela igen och min hjärna som intagit filmläge hamnar i någon slags chock. Spelets cutscenes är till synes gjorda i spelets grafikmotor vilket gör att övergångarna mellan spel och filmsekvens kan vara ruskigt snygga och, som sagt, ibland helt omärkbara. Inte bara övergångarna är snygga, även grafiken är helt enastående. Jag har aldrig tidigare sett ett konsolspel som har varit i närheten av lika verklighetstroget som The Order kan vara i sina bra stunder. Många ansikten är självklart fortfarande långt in i uncanny valley men för det mesta är det slående snyggt. Tillsammans med sin riktigt självsäkra estetik skapar spelet många stunder då man önskar att Grayson hade en smartphone och ett eget instagramkonto.

The-Order-1886-cropped-airship-rappel-zeppelin

Tyvärr känns det som att det grafiska har tagit överhanden i spelet. Det är i många stunder riktigt quick time event-tungt och spelets gameplay känns många gånger som att de inte har tänkt ut något annat än hur man ska gå, ta skydd och skjuta i tredje personsvy. Alla andra handlingar tycks ha någon nästan slumpmässigt tilldelad knapp vid varje separat tillfälle och det hela känns enligt mig ganska ogenomtänkt. Värst av allt är nog striderna med varulvarna som helt saknar nerv och spänning. Även uppdelandet av banorna är aningen suspekt. Varje dörr man passerar gör det omöjligt att ta sig tillbaka till föregående rum. Det gör ingen större skillnad spelmässigt, så tillvida att man inte ville söka ett missat rum efter samlarsaker, men det förstärker känslan av det är ett tv-spel, på ett dåligt sätt.

Spelet är över ganska snabbt för att vara ett tv-spel men jag känner att det har varit ett matigt äventyr som inte kräver fler timmar för att säga sitt. Jag har roligt med de olika vapnen i spelet men om det inte vore för deras fantasifullhet skulle striderna varit omåttligt generiska och lätta att glömma, ungefär som det mesta som spelet har att erbjuda. Den andra punkten som jag tycker räddar upplevelsen är berättelsen. Den berättas tyvärr inte på ett sätt som gynnar mediet den befinner sig i, utan är rakt igenom filmisk. Detta förstärks ytterligare av att de har valt att använda biofilms-bildformat under hela spelet. Skådespelet och den mäktiga orkestermusiken bär upp dessa ambitioner men det är inget David Cage-spel och det är ingen film och den skillnaden verkar Ready at Dawn tyvärr vara ovetande om. I slutändan får spelet mig mest att fantisera om The Order: 1886: The Movie och kanske ännu mer det tillhörande actionspelet The Order 1886: The Movie: The Game.

About Gabriel Hector

Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.