The Onion Field

Filmen The Onion Field bygger på Joseph Wambaughs roman med samma namn som i sin tur är baserad på ett faktiskt rättsfall, där de uddlösa rättegångarna blivit klassiska.

Författaren var själv polis i Los Angeles under sex år och tog tjänstledigt för att skriva The Onion Field. Han har även skrivit filmmanuset och tillsammans med regissören Harold Becker finansierade de hela projektet själva. Wambaugh berättar i extramaterialet hur han ville att historien skulle vara verklighetstrogen till hundra procent. Istället för att vi, som i många andra filmers inledning, får se texten ”based on a true story” är han noga med att påpeka att denna film börjar med orden ”this is a true story.” Detta får The Onion Field att tappa en stor del av intensiteten halvvägs då den tydligen väldigt exakt följer dramat som inte är en totalt fängslande upplevelse helt igenom. Det är oerhört svårt att berätta något om filmen utan att vitala delar av handlingen kommer fram, så vill du se den med dramatiken intakt bör du inte läsa längre än hit.

Två poliser som nyss parats ihop startar sin patrulltjänst i nattens Los Angeles, 1963. Ungefär samtidigt har två skojare av den lägre skalans kriminella också stött ihop och påbörjar en brottslig bana tillsammans. Greg (James Woods) är den nervige typen. Ständigt på jakt efter stålar och med en sådan aura av desperation över sig, att man omedelbart känner på sig att detta bara kan leda till undergång och kaos. Den från fängelset nysläppte Jimmy (Franklyn Seales) rekryteras som partner med hjälp av Gregs löften om succé men även med lite hjälp av hans hotfulla stämma. Under en nattlig biltur mellan rånen väcker de snart uppmärksamheten hos de två civilt patrullerande poliserna Ian (Ted Danson) och Karl (John Savage) som beslutar sig för att stoppa dem för en rutinkontroll. Tumult uppstår när Greg drabbas av panik och vapnen dras av bägge parter. Poliserna tas som gisslan och tvingas köra mot utkanterna av Los Angeles, mot Bakersfield, med löftet att de väl framme kommer att släppas för att få traska tillbaka till fots. När bilen väl stannar på en enslig grusväg befinner de sig vid en av de stora lökodlingarna i den beckmörka natten, mitt ute i ingenstans. Polismannen Ian Campbell blir här kallblodigt avrättad, medan Karl Hettinger lyckas komma undan genom att springa för livet med kulorna vinande efter sig.

Lagens långa arm har snart haffat de bägge skurkarna och här tar en utdragen rättsprocess vid som utgör filmens andra hälft. Sökandet efter sanningen om vad som egentligen hände och vem som sköt ihjäl Ian Campbell tar knäcken på de inblandade i otaliga rättegångar under åratal av förhalanden och överklaganden av olika slag. Trots Karl Hettingers vittnesmål hittar försvaret nya kryphål, nya omständigheter och man tror knappt att det är sant att detta har hänt i verkligheten. De båda förövarna riskerar dödstraff och gör allt för att omvandla detta till ett lindrigare straff genom att nyttja det mest klassiska knepet av dem alla – de skyller på varandra. Det handlar bland annat om hur Greg trodde att han redan brutit mot USA:s hårda kidnappningslag (Lindbergh Law) i samma ögonblick som han tvingade in poliserna i bilen och därmed kände sig tvungen att göra sig av med dem för att slippa ett strängare straff. Men Kalifornien har sin egen tolkning av lagen (Little Lindbergh Law) som skiljer sig en aning. Jag tycker det blir överdrivet invecklat och filmen övergår till att kännas lite dokumentär snarare än filmisk.

Samtidigt som filmens fokus flyttas från ”gatuvyn” som förekommer i inledningen, till allt runt rättegångarna, förhören och Karls privata problem som uppstår, tappar filmen fart och praktiskt taget kämpar för att följa berättelsen slaviskt fram mot slutet. Men det är även här som skådespelet lyfter och blir ännu bättre, speciellt från John Savages sida. En del av scenerna när hans karaktär bryter ihop på grund av huvudvärk, skuldkänslor och tvivel på allt från vad som hände den där natten till hur han ska kunna gå vidare – är en ren uppvisning i skådespelets ädla konst. Han är verkligen bra här, det är en så pass oklanderlig insats rakt igenom att jag omedelbart känner att jag måste se fler av hans tidiga filmer som jag missat. Han var till exempel med i The Deer Hunter året innan The Onion Field. Några scener är även riktigt jobbiga att se, speciellt en där ett par barn är inblandade. Det är en stark scen som visar den deprimerade Karl Hettinger, vars svåra tid inte verkar komma till en ände då han även får kritik från de sina, alltså poliserna i chefspositioner. Även James Woods är mycket bra. Otäck, listig och en smula psykopatiskt lagd, precis som man vill att en bra skurk ska vara på film.

The Onion Fields första del fungerar bäst, då är det en spännande och osäker resa som jag njöt av till fullo. Den andra delens berättande är inte lika väl utfört och domineras istället av skådespelet från John Savage, det är främst honom och James Woods jag kommer att minnas. Filmen blir lite rörig och känns mot slutet korthuggen och avsnoppad eftersom den sträcker sig ända fram till åttiotalet. Fastän många scener är riktigt långa fattas ett tydligare sammanhang, de hamnar bara bredvid varandra. Det är absolut en film jag kan rekommendera, den har en autentisk och rå framtoning som inte minst visar sig genom fotot hela speltiden igenom, precis som så många andra amerikanska sjuttiotalsfilmer. Betyget justerar jag en aning uppåt, främst på grund av skådespelarna.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.