The Narrow Margin

Här ska ni få ett tips på framgång när du ska göra en spännande thriller: Låt den utspelas på ett tåg! Precis som The Lady Vanishes eller Murder on the Orient Express håller The Narrow Margin spänningen vid liv hela vägen från avgång till slutstation.

Polisen Walter Brown ska eskortera hustrun till en död maffiaboss från Chicago till Los Angeles via tåg där hon ska vittna mot sin makes tidigare kompanjoner. Det är många som helst vill se att hon aldrig kommer fram med livet i behåll.

Extremt effektiv inledning där ingen tid förspilles, utan snabbt har en polis blivit skjuten under eskorten till tågstationen och några bistra repliker spottats innan tåget rullar. Intrigen presenteras snabbt och tonen sätts under en konversation mellan Brown och kvinnan han ska eskortera, under en kort färd i taxi. De snäser cyniska repliker åt varandra och redan här känns det ganska hopplöst. Inledningen på tåget, där det snabbt blir tydligt att män med onda avsikter lyckats ta sig med, är otroligt tät och spännande. Man har även kryddat intrigen med finessen att låta hjälten vara den enda som vet hur maffiahustrun ser, vilket gör att de som vill ta henne av daga måste gå via honom. Det är väldigt sammanbitet och tågresan känns som den kommer vara hopplöst lång, med massor av tillfällen för ett mord, trots att filmen bara är drygt 70 minuter.

Ungefär halvvägs in börjar det dock ljusna. Ytterligare karaktärer presenteras, där vissa inte verkar hata livet lika mycket som de vi redan lärt känna. Vi tvingas till och med stifta bekantskap med en enerverande liten pojke som skriker fram replikerna. Någonstans här börjar den tidigare nästan jobbigt intensiva spänningen tappa greppet en aning och i takt med att mörkret krackelerar, blir man även varse saker som tidigare inte störde en, som exempelvis hur tunn huvudkaraktären är. I skydd av Film Noir-genrens cynism fungerade han, men när man börjar flirta lite för mycket med mer lättsam Hitchcock-äventyr och släpper in en trivsam blondin i handlingen, känns det inte lika klockrent.

Egentligen är detta dock bara små invändningar mot en mycket effektiv thriller, som hade varit en nattsvart diamant i filmhistorien om den hållit samma ton rakt igenom, men nu endast får nöja sig med att vara riktigt bra. Precis rätt skådespelare i samtliga roller, engagerande intrig och en fantastisk slagsmålsscen i en väldigt trång tågkupé. Det här är definitivt något jag tycker man ska se. Blanda inte ihop den med nyinspelningen från 1990 med Gene Hackman i huvudrollen bara, den håller inte alls samma klass.

William Friedkin dyker upp och bjuder på ett underhållande och kärleksfullt kommentarspår där även regissören Richard Fleischer klipps in med jämna mellanrum utan att det tillför något. Denna utgåva finns med i boxen Film Noir Classic Collection Vol. 2, där jag tidigare recenserat ett par filmer under den föregående volymen. Även denna är fylld med stabila utgåvor, även om filmerna inte håller riktigt samma klass som i sin föregångare.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.