The Mule

Gammelfarbror Clint Eastwood är tillbaka i finrummet igen. Denna gång med The Mule som är en verklighetsinspirerad historia om en herre som under sina äldre dagar började arbeta som knarkkurir åt en mexikansk kartell.

Den gode Clintan är lite av en husgud hos mig, det ska jag inte förneka. Den gode, den onde, den fule (1966) står sig som en av mina absoluta favoritfilmer samtidigt som många rullar i hans repertoar är högkvalitativa verk. En solid gubbe, helt enkelt. På flera olika vis. Att jag fick en smärre chock av åbäket The 15:17 to Paris (2018)var därför inte så konstigt. Nu tackar jag både Clintan och min lyckliga stjärna för att den filmen inte blev hans svanesång, för trots sin ringa ålder på 89 år fortsätter han skicka ut filmer. Att han i sin ålder många gånger, som i detta fall, agerar skådespelare, regissör och producent samtidigt är bara otroligt häftigt och respektingivande.

The Mule för osökt tankarna till Tom Cruise-rullen American Made (2017) som dök upp häromåret, men nu smugglas knark i en bil istället för i ett flygplan. Clintan spelar Earl Stone (Leo Sharp hette personen filmen inspirerades av), en florist som älskade sina blommar så pass tillvida mycket att han försköt både sin fru och sin dotter till förmån för sin karriär. När floristkarriären till slut går i stöpet får han av en ren händelse ett arbetsförslag där han ska agera kurir och leverera en väska med okänt innehåll till ett motell i utkanterna av Chicago. När han upptäcker att detta är en väldigt lukrativ arbetsmöjlighet fortsätter han på den inslagna vägen. Det dröjer förstås inte länge innan han upptäcker vad det är han har där i bakluckan.

Filmen håller berättarmässigt sätt en ganska bra nivå filmen igenom. Kontrasten mellan Earl, trettiotalist, Koreakrigsveteran och oförmögen att vare sig svara på eller öppna ett SMS, och de tatuerade gängmedlemmarna är rolig. Här hade det varit extremt kul om han hade haft bitterheten Clints rollfigur Walt Kowalski har i Gran Torino (2008), men det hade bara varit för bra för att vara sant och kanske lite för mycket kaka på kaka. Jag gillar scenerna där han gör sina ” icke-planerade stopp”, som kartellen så fint kallar dem, för att gå på muggen, fylla på sin kaffetermos eller trycka i sig en pulled pork-macka. Det visar prov på att en kurir som är strängt övervakad av kartellen också har sina vardagliga behov som vem som helst. Familjen kommer först, men har man tidigare försummat detta finns det alltid tid till försoning skulle jag säga är denna films budskap. Sedan finns det alltid olika sätt man kan försonas på. 

Bradley Cooper och Michael Peña spelar DEA-agenterna som försöker sätta dit denna nya kurir som börjat gäcka dem. Peña känns i mitt tycke aningens felcastad, men det beror nog främst på att jag har hans rollfigur i den båda Antman-rullarna färskt i minnet. Cooper gör det bra, och han arbetade ju med Clintan i American Sniper (2014) så de känner nog till varandra bra. Earls dotter Iris spelas av Clintans egna dotter Alison. Det är inte första gången Clint har med något av sina barn i en filmproduktion – förutom i den här har Alison även bland annat medverkat i Nu fightas vi igen! (1980) och Absolut makt (1997) och äldre brodern Kyle har medverkat på soundtracket till bland andra Mystic River (2003) och Gran Torino.

Sammanfattningsvis är The Mule en helt okej rulle utan några större överraskningar. Att det ”verklighetsinspirerat” ger det en liten extra touch, i varje fall för undertecknad. Clintan gör en habil prestation – både framför kameran och bakom den. Dock håller de senaste filmerna inte lika höga kvalitet som de på kanske framförallt 00-talet, men jämfört med The 15:17 to Paris så är detta ett gigantiskt kliv i rätt riktning. Jag önskar en riktig smällkaramell, en riktig praktrulle som bara osar kvalité som innan han lägger klappan på hyllan så gubbens uttåg från filmbranschen blir lika legendarisk som hans karriär i stort.       

Fotnot: The Mule släpptes på DVD, Blu-ray, 4k blu-ray samt streamingtjänster 13/5-2019.

Gammelfarbror Clint Eastwood är tillbaka i finrummet igen. Denna gång med The Mule som är en verklighetsinspirerad historia om en herre som under sina äldre dagar började arbeta som knarkkurir åt en mexikansk kartell. Den gode Clintan är lite av en husgud hos mig, det ska jag inte förneka. Den gode, den onde, den fule (1966) står sig som en av mina absoluta favoritfilmer samtidigt som många rullar i hans repertoar är högkvalitativa verk. En solid gubbe, helt enkelt. På flera olika vis. Att jag fick en smärre chock av åbäket The 15:17 to Paris (2018)var därför inte så konstigt.…

Review Overview

Betyg

70

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren
En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.