The Master

The Master är Paul Thomas Andersons sjätte långfilm och den har redan hunnit vinna diverse priser innan den fick Sverigepremiär. Det är en film jag längtat efter i några år nu och peppad till tusen satt jag i biosalongen och kände hur besvikelsen växte i kroppen.

Freddie Quell (Joaquin Phoenix) återvänder till USA efter andra världskriget och har problem med att anpassa sig till ett vanligt liv. Han dricker för mycket och hans oberäkneliga beteende gör att han inte kan behålla ett jobb. Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) tar sig an Freddie och vill hjälpa honom att gå vidare i livet och ta tag i demonerna som han har inom sig. Den karismatiske Dodd är ledare för en kult som vill hjälpa mänskligheten genom att låta sina följare göra upp med sina tidigare liv.

Det är förhållandet mellan Lancaster och Freddie som lyfter The Master. Scenerna mellan de båda är enormt intensiva och vänskapen som växer fram mellan dem är ganska knepig att få grepp om. Både Hoffman och Phoenix är Oscarsnominerade för sina rolltolkningar och jag skulle inte bli det minsta förvånad om de kammar hem varsin statyett. Phoenix ger hela sina kropp till rollen, man undrar hur många blåmärken och frakturer han hade när inspelningen var över, medan Hoffman är mer subtil och låter ansiktet och sin auktoritära röst göra jobbet. Skådespeleriet (även Amy Adams är Oscarsnominerad), fotot, scenografin och kostymerna är anledningar nog att se The Master. Inte för att jag levde på 50-talet men jag uppfattar miljöer, kläder, ansikten och kroppar (orakat och hängigt) som väldigt verklighetstroget bilder man sett från den tiden.

Svagheten ligger i manuset. Det är givetvis fascinerande att se hur en sekt växer fram och dynamiken som finns inom en sådan grupp men filmen tar aldrig ställning för någonting. På en nivå blir faktist Freddie hjälpt av sekten trots den nedbrytande psykiska tortyren han gått igenom som även manglar sönder mig som tittare. Varje replik känns viktig men de hinner aldrig riktigt sjunka in under filmens gång. Så här drygt tolv timmar efter det att eftertexterna började rulla har The Master börjat falla på plats lite mer och jag tror säkert att den kommer att bli ännu bättre när jag ser om den. Framförallt väcks frågor genom filmen. Men Anderson hjälper inte till att svara på dem eller berättar för mig vilka frågor som har relevans i hans vision. Inte ens i slutet av filmen vet jag riktigt vilken väg filmen har gått och jag famlar efter någon betydelse i att Freddie inte blinkar i en av filmens sista scener.

Alla Andersons filmer har på något sätt handlat om hur människor blir påverkade av sitt förflutna. I Hard Eight vill en man ställa tillrätta någonting han har dåligt samvete över, aktörerna och producenterna från porrfilmerna i Boogie Nights försöker mot slutet av filmen lämna porrbranchen bakom sig. Mästerverket Magnolia är genomsyrat av karaktärer som vill fly från det förflutna och undvika konfrontationer både med sig själv och familjemedlemmar och i Punch-Drunk Love lever Adam Sandler med systrar som lägger näsan i blöt och problemen med ett sexföretag som hotar att avslöja honom. Som ni märker utelämnar jag There Will Be Blood. Jag har faktiskt glömt vad Daniel Day-Lewis jagades av där, men vi kan ju för sakens skull säga att det var hans förslutna. I The Master är jakten på svar och lösningar i det förflutna dragna till extrema former eftersom den utnyttjas av Dodd under de hypnotiska övningarna han låter sina får genomgå. Inte bara det förflutna i det här livet utan i andra liv som sträcker sig längre tillbaka än jordens existens.

The Master må vara något av en besvikelse just nu, men bara i jämförelse med Andersons övriga filmer, och det kan den få vara. Det som känns viktigt för mig är om The Master kommer att fortsätta leva kvar i mig lika mycket som Magnolia och There Will Be Blood har gjort. Jag var hela tiden fängslad av filmen och hade inte tråkigt en enda minut till skillnad från några av de andra biobesökarna. Jag tror lika många lämnade salongen i går som när jag såg The Tree of Life. Men det är nog ett ganska bra betyg. Filmer som inte irriterar en enda människa irriterar mig.

The Master är Paul Thomas Andersons sjätte långfilm och den har redan hunnit vinna diverse priser innan den fick Sverigepremiär. Det är en film jag längtat efter i några år nu och peppad till tusen satt jag i biosalongen och kände hur besvikelsen växte i kroppen. Freddie Quell (Joaquin Phoenix) återvänder till USA efter andra världskriget och har problem med att anpassa sig till ett vanligt liv. Han dricker för mycket och hans oberäkneliga beteende gör att han inte kan behålla ett jobb. Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) tar sig an Freddie och vill hjälpa honom att gå vidare i…

Review Overview

Betyg

60

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.